* * *
Igår kväll gick jag ut och rastade vår lånehund strax bakom tio. Det var mörkt ute, sådär som det blir av regnväder. Efter vår gata låg pölar med samlade vattendroppar och det duggade från himlen.
Runt om oss, en svag doft av tjära.
Det var fint att gå där efter vägen med sällskap, och när vi vände om och gick mot vårt hus igen så kände jag mig varm om hjärtat.
Jag bor där borta.
Där finns mitt hem.
Jag har helt klart haft bättre veckor än den här.
Fortfarande har jag ont. Huvudvärk. Ont i käken och svårt att tugga, ländryggen som molvärker och inte låter mig sitta stilla. Höften som "knäpper till" när jag går och får mig att ta små skutt av ondhet utan förvarning.
Jag vet att det tar tid. Det blir bättre. Igår kväll ringde min blivande sjukgymnast och ställde in tiden. Vi flyttade fram till nästa vecka och jag undrar om det finns en mening med det.
Funderar också på om mitt skrivande har stagnerat. Satt i mjuknötta trätrappan och läste en dikt av Tomas Tranströmmer. Förstår inte meningen i dikten, men jag ser flexibiliteten i orden. De nysammansatta, för att hitta exakt rätt innebörd.
Och jag tänker – har jag slarvat med förmågan som är min.
Har jag inte tagit hand om den.
Säkert hänger det ihop med att jag kan känna att det jag gör i tidningen är en axelryckning. Att det jag kan inbilla mig är andras attityd börjar komma åt mig. Jag vet inte.
Vet bara att när jag tittar på sidorna som jag nu färdigställer inför helgen, så blir jag varm i hjärtat. Varm av utseende och tanke. Genomförande. Men stannar det där, borde jag förmedla mer? Annat?
Jag tänker, tänk om man kunde leva på det här sättet att skriva.
Det jag gör här.
Så jag ägnar denna torsdagskväll till att landa i det. I mitt onda, i hur jag behöver förhålla mig framgent, för förhålla mig behöver jag.
Och så tänker jag på orden, vad jag gör med dem och tänker att jag nog behöver tänja och stretcha dem lite.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar