Maratontankar

Förra helgen sprang jag ut till havet.

* * *

Jag har börjat få nedräkningsmejl från Stockholm maraton. Genast blir det pirrigt i magen och jag tänker nervöst vad-har-jag-gett-mig-in-på.

Den här veckan har varit ganska tuff. På något sätt lyckas viloveckorna alltid vara det.

Jag har enbart sprungit ett pass, och det kändes inte toppen. Kanske var jag lite snabb efter dubbla ryggbehandlingar. Kroppen tog energin för att läka flera dagar efteråt. Riktigt bra är jag inte heller, men jag vet att jag behöver ge behandlingen tid innan jag drar slutsatser.

Det körde också ihop sig med datum i familjen. Siri har uppvisning med baletten samma veckoslut som jag ska springa. Min vision har hela tiden varit att min familj står och väntar när jag sprungit. Därför kändes det kallt i mig när det kanske inte gick att få ihop.

Likväl som jag har ett datum i Stockholm har Siri ett datum i Piteå.

När vi pratade om det sa Siri till mig, att mamma, jag ska stå på en scen så många gånger i mitt liv. Så den här gången kan jag avstå. För din skull. Jag följer dig till Stockholm.

Sedan har min maratonkompis varit tvungen att tänka om. Det betyder att jag får springa själv. Mest tråkigt är det såklart för henne, men för mig hade det känts både tryggt och roligt att göra det tillsammans.

Mitt sista bakslag denna vecka var att jag gick igenom träningsupplägget fram till 4 juni. Det visade sig att jag räknat helt fel på veckor (eller så hade jag en smart tanke där i början som jag inte alls kommer ihåg). Det har varit lite stressande att hoppa över en hel del veckor av träning.

Men nu gillar jag läget, har valt ut träningsveckor så att jag får med de längsta långpassen, och de sista fyra veckorna kan jag göra by the book.

Sedan är det dags att börja fundera på kläder. Praktiska saker. Kanske läsa andras maratonberättelser.

Också det, en del av förberedelsen.