* * *
Jag funderar på om jag har något att reflektera kring. Men kommer fram till att, det har jag inte. Det är kanske en del av skönheten i att vara ledig, hemma. Att tillvaron krymper ihop och handlar om jordgubbar i salladen och högläsning och kyrkmarknad och middagsbjudning.
Inte mer än så.
En stor del av anledningen till pusselsemester för mig och min skäggiga, älskade, är ju hunden. Hon som behöver tränas i att vara ensam hemma.
Vi sysslar även med annan träning.
I fredags kväll cyklade vi in till stan och såg många tusen barn gå i den stora fotbollsparaden. Tutor, hurrarop och sång, hundar och vimmel. Det var en vacker kväll att vara ute i och för hunden gick det bara fint.
I dag var jag och Siri på kyrkmarknaden med min mamma. Även dit fick hunden följa och där var det rätt trångt. Hon strosade lugnt vid min sida och fick sin beskärda del av uppmärksamhet.
Det är något med ögonen och öronen, tror jag.
Många vill hälsa och klappa och Leslie låder sig nådigt beskådas.
Ensam-hemma-träningen går framåt. Vi skyndar sakta men är uppe i dryga timmen utan problem.
På bilderna ovan syns fönstret i vardagsrummet efter en träningstimme. Hon sitter i soffan, eller ibland på fönsterbrädan, och håller nosen tätt, tätt mot glasrutan.
Spanar ut mot gatan och skriver med nosen.
Nästan som en skrift mot omvärlden.
Kom och var med mig!
Familjen! Vart är ni?
Ibland ryser ordningsmänniskan i mig när jag ser på kladdet. Men så tänker jag, att om något hände henne, då skulle jag vårda hennes nos-skrift som den dyrbaraste av skatter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar