* * *
Ärligt.
Att göra adventsfint och njuta av stjärnor och någon hyacintgrupp känns oändligt långt borta just nu. Nu när Siri mår bättre känner jag hur sliten jag är.
Det har varit en lång höst, jag har slutat med min medicin för sköldkörteln men kommer kanske att återinföra den på lägre dos. Mina magproblem hänger ihop med allt och det tar så lång tid att justera hela hormoncykeln i kroppen.
Jag är inte i balans ännu, men bättre är det. Sedan har ryggen tagit stryk av utebliven träning och nu ett gäng nätter i annan säng och på madrass. Huvudet som en boll av ludd, värk, och som bonus hela ansiktet härligt puffigt och svullet.
Men jag är glad att Siri fick antibiotika, den verkar ha behövts.
I går kväll längtade jag efter en stilla natt i min egen säng. Men vid fyratiden bestämde sig hunden för att kliva upp. Det brukar hon aldrig göra. Till slut gick jag ner med henne och hon vandrade i vardagsrummet i flera timmar. Jag kunde aldrig lista ut om hon hade ont någonstans, för det verkade inte så. Den natten blev inte heller som jag tänkt.
Tur att det kommer fler nätter, och att man vet att det vänder.
Men advent blev liksom lite på vänt.
Jag tittar på gamla stämningsbilder, försöker njuta av det vita utanför fönstret. Ler lite åt mina ändå rätt världsliga problem och vet inomi att det blir bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar