Upphängda som vi minns

Det tog visst några år, men nu är tavlorna upphängda i trappen igen.

Här är min mall innan, som jag pusslade ihop på golvet. Jag följde den visst inte särskilt väl. Gick mer på ... känsla.

* * *

Minnesgoda kanske kommer ihåg vår trapp?

Den har varit trasig, eller inte själva trappen, men väggen ovanför. Den har varit trasig länge. Jättelänge. Vi rev upp den när det läkte vatten. Det visade sig komma från taket och ja, sedan blev hålet med isolering utstickande kvar.

Tillslut såg vi det inte längre. Bara fastnade ibland med tröjärmen i det gulstickiga på väg ner.

Vi pratade om att bygga igen med pärlspont, för att binda ihop med hallen nere. Eller att bygga igen slätt, men kom fram till att det finaste skulle vara att bevara lapptäckskänslan.

Så Markus byggde igen. Sedan dröjde det länge (igen) innan jag målade. Eller jag kom en bit innan färgen tog slut. Då såg det ut så här: klick.

Valde en lovikagrå kulör, som är lite mer smutstålig än det gamla vita. Färgen har silkesmatt finish, så det glänser inte, men på partierna där den är målad på gammal färg är den enkel att torka av. Och det kan sannerligen behövas när man har en salivproducerande Basset hound av rang i huset.

Nu har jag köpt mer färg. Och än bättre. Målat klart.

Nu är tavlorna på plats igen. Ibland förvånar man sig själv.

Jag valde att inte måla in färg i alla springor. Gillar att man liksom får lager på lager av husets historia.

I ärlighetens namn var jag lite slö också.

Bilden på mig och Siri har min syster fotat. Jag kommer precis ihåg. Hösten, åkpåsen i manchester. Stenhällen. Hennes lilla nos.

Så här ser det ut från våning två. När jag fotograferade såg jag att de två nedersta tavlorna hängde snett. Jag var på väg att rätta till, men sedan kände jag att nej. Jag gillar skevheten.

Tavlorna drar blicken uppåt och tack vare det ser man att det är lite knas kvar i taket.

Det saknas helt enkelt färg, men jag känner att ... det får vara, för nu.

Som ett minne, en detalj, kan vi leka.

Fotavtryck från bebisbarn. Jag minns när jag gjorde dem. På skötbordet i hyreslägenheten i Umeå. Hur den svarta färgen färgade en del av den obehandlade furun i konstruktionen till skötbordet suddigt svart.

Det tog några år. Hålet är igenbyggt. Lapptäckskänslan finns kvar. Väggarna är grå mot lovika och tavlorna med bilder från barndomar klättrar igen.

Jag tycker om.