* * *
Jag ser mig själv utifrån. Jag sitter på plastmattan mellan det öppna köket och vardagsrummet i vår lägenhet i Umeå. Jag har min dotter framåtvänd i en bärsjal på bröstet. Hon är väldigt ivrig. Små armar som viftar och vill känna på papper och snören.
Jag dricker kall glögg med en isbit i, lyssnar till musik och slår in paket.
Älskar att slå in paket.
Ganska många år senare har min dotter fortfarande samma kärlek till papper och snören som då. Hon har med glädje tagit över en stor del av paketomslagningen hemma hos oss.
Vi är i mitten av december och hon har en ledig dag från skolan. Jag är hemma på lunch och när jag lämnar hemmet efter kaffe med varm mjölk lyssnar hon på ljudbok och fixar bland tejp och papper på övervåningen.
Det gör mig så hjärtinnerligt glad. Hon kanske inte kommer att ha så många mamma-minnen av bullbak och kaktillverkning, men pysslet förenar oss. Jag njuter av att hon finner ro i ljudbok och fingrars arbete, på samma sätt som jag alltid gjort.
Under några år i förskole- och lågstadieåldern svarar många barn att de älskar att rita, när de får frågan. För de flesta förbyts den glädjen till ~ prestationsångest, kanske. En känsla av att inte vara nog bra. Och så slutar man.
Kanske har kärleken till att rita i mitt fall omvandlats till glädjen i handens arbete vid tyger och allehanda pyssel. Meditationen i rörelse. Uttryck. Textur.
Klapparna på bilderna har detaljer hämtade från köket. Skrynkligt, återvunnet papper som är fint just så utgör grunden.
Bordstabletter blir marmorhjärtan, pepparkaksformar gör paketen tredimensionella och sugrör ~ inspirerade av himmeli ~ blir stjärnor.
Samtliga blir fina att hänga i granen, på en gren eller att lägga på en tallrik i adventsdukningen om man så vill.
Lite så, jobbar jag i år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar