Omtanke om tjugofyra

* * *

Varje år mot jul brottas jag med att finna balansen. Trots att jag aldrig drabbas av köphysteri eller själv förväntar mig dyra klappar är det som en inre dragkamp. Njuta av stämning och glädjen att ge, kontra alla som sitter ensamma eller har det ekonomiskt svårt. Alla otrygga på flykt. Alkoholproblem och allmänt bråkiga känslor i släkten.

Det är som om allt blir extra tydligt i adventstid.

Förra året önskade min dotter innerligt en adventskalender från The Body Shop. Vi valde att ge henne en sådan och en liten symbolisk julklapp på själva julafton. Och som hon njöt av dessa paket. Dofter, utformning, användning. Som om varje dag blev en liten julafton.

Vi funderade på samma upplägg i år, men det kändes inte riktigt rätt. På jobbet sa någon ~ att du inte gör en egen kalender till henne, du som är så pysslig. Och det är lite märkligt att jag aldrig tänkt tanken att specialanpassa. Kanske för att jag läst så många intressanta texter med kritik mot just överflödet och de tjugofyra klapparna. Stressen, pressen, prestationen.

Jag resonerade med mig själv ett slag. Landade i att jag vill göra. Jag vill ge. Glädjen att fixa, att klura. Jag har ett barn, snart är hon stor och jag har möjlighet att göra detta nu.

Så nu hänger det tjugofyra påsar på snöre och spik.

Varje morgon är liten fin ritual, som vi uppskattar båda två.

Nyttigheter som strumpor och baslinnen blandas med naturgodis och pennor. Men nödvändigheter eller inte spelar ingen roll känner jag. Jag behöver inte ursäkta mig.

Jag vill, kan och får ge.

Och det ger mig så oändligt mycket glädje.