Hemi, i dag tänker jag på dig

* * *

Hemi, vet du. Tidigare i veckan vaknade jag tidigt och tänkte på hur det kändes när du skulle dö.

Vi människor omkring dig hade pratat och träffat veterinär. Allt för att försöka förstå när det var dags för dig att lämna oss. Veterinären och andra hundägare sa, att ni kommer att känna. Ni kommer att veta. När tiden är inne.

Det var en söndag när din husse kom upp och väckte mig. Han var ledsen, så ledsen och sa till mig, att nu är det dags. Han sa att han vakat över dig den natten och att du andades så tungt och att du var så trött, så trött.

Du låg i soffan hela dagen och vi var med dig i vardagsrummet. Det märktes att du inte ville mer. Jag ringde veterinären som skulle komma hem till oss dagen efter, när Siri var på skolan.

I dag är det prick tre år sedan du somnade in. Du låg i din egen bädd och jag ska aldrig glömma dina sista andetag, det var som om en bit av min själ sögs iväg med dina djupa andningar.

Det var rätt och fint och fullkomligt vidrigt på en och samma gång.

Och vet du, teckningen som Siri gjorde till dig då. Den hänger fortfarande kvar över din gamla plats i innerhallen. Din aska står kvar i hyllan i köket. Jag vet inte, tanken var ju att vi skulle begrava dig under granen på gården. Men det känns inte rätt att du lämnar värmen inne. Utsikten över köksbänken.

Det är sällan jag tänker på ditt sista dygn nu, Hemi. Jag tänker så mycket oftare på allt fint och tokigt och mysigt som är förknippat med dig. Men i veckan är känslan stark och i dag fick en av mina jobbarkompisar ta bort sin hund och då var mina tankar extra hos dig.

Och för att runda av det hela, så skottade jag plogkarm och hämtade posten på lunchen. Då travade en vacker ridgeback-hane förbi. Jag fick hälsa och jag gick ner på knä och fick kramar och pussar och det kändes alldeles extra fint.

Med tanke på.

Att det är prick tre år sedan. Du lämnade oss.