måndag, augusti 21, 2017

Run through the wild


* * *
I fredags packade vi bilen och styrde mot Jäckvik.

Det var dags för mig och min kompis Elin att springa fjälloppet Arctic circle race - run through the wild. Det går ut på att man flyger helikopter ut i naturen och springer tillbaka efter Polcirkeln. Hade ingen aning vad jag skulle förvänta mig, är ingen terränglöpare.

Jag tittade flera gånger att min väska med löparskorna var med.

Vi hade det gott i bilen och lyssnade på nedladdade sommarprat.


Jag ska skriva om upplevelsen i PT, men berättar ändå lite här.

Om lördagen klev jag upp tidigt, åt frukost och gjorde mig startklar. 
Flätade håret, fixade det sista.

Tog bilen genom ett tyst dimlandskap och körde till Camp Polcirkeln, där Elin väntade på mig.


Så flög vi helikopter ut till starten i Guijaure. Molnen som rullade nedför branterna.


Så fint!


Äntligen nära start.


Så gick startskottet. 

Det var smalt, stenigt, myrmarkigt, geggigt, brant och roligt.

Sjukt roligt!

Jag tycker att det finns en stor skillnad mellan stadsmaraton och fjällopp. Från publikhav till tysthet. Från att springa och kämpa med det mentala till att hela tiden måsta vara i kroppen, hela tiden med nästa steg och nästa steg som enda fokus.


Vid fyra kontroller skulle man fota en selfie och visa upp efter målgång. Vid den sista bjöds det på förfriskningar.

Men jag ville bara springa vidare!


Det var en magisk upplevelse. Och jag fick känna mig vältränad, stark, lätt och smidig. Känslan var: Jag kunde ha sprungit mer. Längre!

Totalt var sträckan 17,2 kilometeter och min hälsoapp i telefonen visade att jag gått 95 våningar den dagen.


Det gick inte att njuta av landskapet. Men det var vackert.

Bitvis var luften blöt av fukt. Och det var dimmigt stundtals.


Ramlade två gånger, andra gången med blodvite. Men bara en skråma och några blåmärken.

Skorna är som två lerklumpar. De har blivit tvättade ute i trädgårdsslangen och inne. Vi får se om de överlever.


Sprang in på plats 26 av dryga 60 deltagare. Det känns bra, inte för att jag siktade på tid eller placering, men ändå. Det känns bra!


Efter dusch och kaffe i Elins husvagn körde jag tillbaka hit.

Fint som en dröm.

Vi hämtade Siri hos en kompis och jag fick ett utlovat glas bubbel, eller två.

Sedan åt vi god middag - bland annat sötpotatispommes med aioli - alltid efter race, och så mådde vi bara gott i soffan tillsammans.


Efter en värktyngd natt mjukade jag upp kroppen efter Kungsleden med bästa sällskapet. 

Sedan var det dags att säga tack och hej till fjällvärlden för den här gången.


4 kommentarer:

Linda sa...

Vilket äventyr! :D Hoppas det anordnas fler gånger, skulle gärna vilja springa loppet jag med. Bra jobbat! :)

Mari sa...

Tack! Och ja det var verkligen ett äventyr, speciellt då det var svårt att veta vad man skulle förvänta sig - det kanske är exakt det som är äventyret :) Det verkar ska bli av nästa år igen så du får hålla koll!

Elin sa...

Tack för att jag fick dela en fantastisk rolig upplevelse med sig! :-)

Linda sa...

Tack, ska göra det. :)