Lagade ärmhålor

* * *

Jag skred lucia i slutet av högstadiet. Levande ljus,
långbrunt hår. Jag minns att jag inte skulle sjunga, men att jag
läste en dikt som jag tränat på om och om igen. Den sitter
fortfarande som berget i bakhuvudet.

Ett annat luciafirande jag minns kommer från Siris förskoletid.
Det var isande kallt, runt minus tjugofem och glöggen i grillkåtan
på förskolegården värmde extra gott. Småbarnen i vinteroveraller
med bylsiga luciakläder ovanpå. Det var i samma dagar som jag fått
veta att en jag älskar var svårt sjuk och mitt hjärta slog liksom
utanpå dunjackan den dagen. Livet, så vackert och skört,
så fint och ont på samma gång.

I år ska jag lägga ytterligare ett luciaminne under mina revben.
Siri sjunger i en kör, och på självaste lucias afton ska hon
och hennes sångvänner uppträda i stadskyrkan. 

Jag ser fram emot det med glädje.

Med anledning av det fick jag återigen gå igenom mina
uppradade papplådor med tyger, gamla gardiner och stuvbitar.
Fann en gammal vacker luciasärk med diskreta puffärmar
och smakfulla, välarbetade detaljer.

Jag har tråcklat trasiga ärmhålor och förlängt
själva linnet med en decimeter annat tyg.

Snart är det lucia.

Snart får jag se min flicka
i arvegods-linne och gammal spets.

Släkthistoria och nutid, stilla sammanvävda
under kyrkans välvda tak.