Halvvägs in i året

* * *

Så har nästan ett halvår av året tickat förbi. Vi är precis i början 

av sommaren och naturen har exploderat så vackert att det nästan 

gör ont. Äppelträden blommar tillsammans med smultron, 

jordgubbar, åkerbär och blåbär.

Pion och vallmo bär tunga knoppar 

och maskrosorna lyser gräsmattan gul.

När jag tänker tillbaka på månaderna sedan nyår, så får jag

 orden harmoni och samsyn i min familj till mig. Vi har pratat om 

vad som är viktigt för oss, i vardagen och i livet i stort.

En minisak vi har börjat med är att vi hittar på en aktivitet 

tillsammans utanför huset varje helg. Det finns inga regler 

på hur litet eller stort, bara att. Varför? För att vi vill. 

För att det är lätt att bli för hemmakär och bekväm.

Vi leker med tanken på att bo i Stockholm och roar oss med 

att hitta finna lägenheter som vi provflyttar in i med hjälp av fantasin. 

Inte för att det finns en på-riktigt-plan, men ändå.

I början av året började jag med postural träning för min 

kroniska värk ryggen. Några månader in i projektet, eller

 livsomställningen kanske jag ska skriva, känns det som det 

bästa jag gjort. Det är läskigt att skriva, för det känns som 

om jag utmanar ödet. Men just i dag, just nu, är det 

faktiskt så. Jag har inte gått på behandling på några 

månader och känner mig frisk i ryggen, och jag har 

inte längre värk varje dag.

Det är så fantastiskt, att få vara med och läka sig 

själv. Det ger kroppsförtroende och en känsla 

av delaktighet, istället för maktlöshet.

Snart är det sommarlov och vi fortsätter pussla semester. 

Markus bytte jobb för någon månad sedan och då blir

 semesterledigheten anpassad efter det. Plus att jag fick 

skjuta lite på min ledighet. Men vi får en vecka tillsammans 

i slutet av juli, och sedan är ju tanken att vi ska resa till hösten.

Jag är ledig till största delen i augusti och hoppas på fina 

promenader och tid för att vara tillsammans och läsa.

Och Leslies öga ... tycker hon är lite sämre nu, men det 

är ändå hyfsat stabilt. Vi jobbar på med medicinering fyra gånger 

om dagen och kan hålla det i schack. Det räcker för nu.

Som så ofta förut bottnar jag i vad som är viktigt. 

För oss som familj och för mig som person. 

Det känns som om jag är på rätt plats i livet, och det 

är en gåva som jag känner mig ödmjuk för.