Högkänslighet

* * *

På sista tiden har jag utforskat något som

gör mig både glad, lugn och trygg inuti.

Det känns kul, lite spännande och väldigt lärorikt.

För något år sedan skrev någon i en kommentar

här på bloggen en fråga om jag inte var högkänslig.

Jag minns att jag gjorde något test och läste lite,

men att jag inte kände igen mig särskilt mycket.

Det hela föll i glömska tills jag och Siri högläste

en bok, där ett stycke handlade om just

högkänslighet. Hon konstaterade att hon kände

igen sig i en hel del. Vi pratade lite om det,

men även det föll lite i glömska.

Tills jag plockade upp boken

"Det högkänsliga barnet".

Elaine N Aron har forskat på ämnet sedan början

av 90-talet och är även den som har namngivit

begreppet HSP, som står för highly sensitive person

och som inte är en diagnos utan klassas som en personlig-

hetstyp. På svenska översätts begreppet till högkänslig.

I snitt är ungefär tjugo procent av befolkningen

högkänslig och hur man ser på dem skiljer sig

mycket mellan olika kulturer. Hos naturfolk i

gamla kulturer har de ofta hög status som

medicinmän, schamaner och så vidare,

medan de i orädda nybyggarkulturer

inte alls har samma plats.

En högkänslig person har ett extra känsligt nerv-

system och bearbetar intryck djupare och mer

noggrant än andra. Därför har de ett stort behov

att dra sig undan. Skor som inte riktigt passar,

eller en tvättlapp som skaver kan bli ett stort

problem och ogenomtänkta kommentarer kan kännas

mycket sårande och kan ge upphov till långa tankebanor.

Högkänsliga personer är ofta väldigt reflekterande,

intuitiva och kreativa. De är samvetsgranna, måna

om rättvisa, känsliga för förändringar som över-

gången mellan skola och sommarlov. De är

också ofta känsliga för lukter, ljud och skarpt ljus.

De tar lång tid på sig att bli varma i kläderna och

deltar ofta inte i leken förrän det är dags att åka

hem. När de är små pratar man ofta om högkänsliga

barn som lillgamla och kloka, de har ofta en nära

relation till sina föräldrar genom livet och de

drömmer väldigt mycket. De brukar inte gilla

att sova borta eller delta i lagsporter.

När jag har läst upp stycken ur boken för Siri säger

hon "Det känns precis som om det är mig de skriver

om". Och jag själv känner igen mig i så mycket.

På ett sätt önskar jag att jag läst den här boken

när Siri var liten, men samtidigt bottnar jag i hur

"rätt" vi gjort under hennes uppväxt bara på

intuition. Att ge henne trygghet och stabilitet

med fasta rutiner. I boken står det flera gånger

om, att man ska se till att ens barn har just fasta

rutiner, att det är utsövt och mätt - då stöter man

sällan på problem. Jag instämmer till fullo.

Författaren ger rådet att man ska låta barnet ta

tid på sig, att man inte ska pusha för mycket,

men att man däremot ska ge en liten extra knuff

när det behövs. Vidare ska man inte bestraffa

eller säga till på skarpen. Det behövs inte med

ett högkänsligt barn, det känner sig lätt dåligt då.

För det mesta räcker det med en mjuk förklaring.

Ett högkänsligt barn strävar efter att göra rätt.

I helgen läste jag ut boken och jag kan inte säga

att den har förändrat mitt liv. Den har liksom bara

bekräftat något jag någonstans redan visste.

Men kunskap ger trygghet och att förstå sig själv

på ett djupare plan är en gåva. Det förändrar

liksom ingenting och känns inte som något

omvälvande. Bara som att det är lättare att ge

sig själv utrymme när man känner att man vill vara

i stillhet och när man behöver extra betänketid.

Jag njuter i alla fall av mitt smarta, själavackra,

kloka, empatiska, reflekterande och kreativa barn

varje dag, året om. Hennes, och min högkänslighet,

är en gåva som gör vardagen så vacker och färgrik.

Och jag är så tacksam

~ för att just vi i min familj valde varandra.