Veckans lärdom

* * *

Veckans maratonträning:

Tidigare i veckan när jag sprang mitt långintervallpass så kände jag att det hänt något positivt i kroppen. Jag sprang det jag tycker är den svåraste formen av intervaller, den när man aldrig vilar utan enbart växlar mellan långsammare och snabbare farter.

Den här gången sprang jag 6 minuter i 8,6 km/h-tempo och 2 minuter i 11,6 km/h-tempo. Sju gånger om samma upplägg.

Och jag skulle säga att det gick som en dans. Fick känna på hur kroppen återhämtade sig under de långsammare partierna.

I dag har jag sprungit långpass och känt på något helt annat.

Började med att jogga med Siri som sparkade sparkcykeln mot kalas. När jag lämnat henne fortsatte jag min runda. Hörde på Runkeeper att jag snittade runt 5.55 minuter per kilometer. För mig är det ett riktigt bra tempo. Jag tänkte att jag håller väl det tempot första timmen och drar ner sedan.

Men när första timmen var gjord och jag var ute på en slaskig skogsväg med rejäl uppförsbacke kände jag mig lika pigg i kroppen.

Någonstans vid 1 timme och 36 minuter lade telefonen oförklarligt av, men jag gjorde mina två timmar i samma tempo. Vilket också betyder två mil.

Härlig känsla, när det håller att trycka ifrån och man liksom bara utför.

Jag mötte min dotter på vägen mot affären och joggade med henne den korta biten dit och hem. Åt mellanmål och duschade varmt.

Men sedan kom ett smygande illamående. Försökte ignorera och stretchade i solen på altanen, drack vatten trots att det tog emot och sov faktiskt några minuter uppe i sängen.

Sedan gav det sig.

Men där fick jag en näsbränna. Det är viktigt att ladda upp med vatten innan, och att snabbt fylla på depåerna med vatten och salt efteråt. 

Så man kan säga att veckans träning var dubbelt bra.

Härligt tryck i kroppen och en riktig lärdom inhämtad.