Förberedelser

* * *

Förra söndagen sprang jag långpass på tre mil och var rätt slut efteråt.

Det syntes även på tisdagens intervaller. Då det liksom inte räckte med att stryka över gjord intervall, utan de behövde liksom utplånas med extra mycket tusch.

Annat också. Jag läser på om bansträckning och sportdryck. Kommer fram till att jag inte behöver kunna banan så noga. Jag tänker göra som nu, och liksom bara springa på.

Men bilden försöker illustrera något annat. Det handlar om kläder.

Sedan jag opererade blindtarmen har jag inte kunnat ha varken underkläder, byxor eller strumpbyxor som gått över ärret. Då har det kliat och gjort ont. Det har dock blivit bättre med tiden och med löpningen har något hänt ... mina tights som jag gärna bär på höften - de har jag plötsligt börjat dra upp mer och mer. Inte för att jag tycker det är tjusigt, utan för att det liksom känns bättre att springa så.

På bilden går brallorna över naveln, minst.

Men höftbyxor glider liksom ner när man försöker dra dem över naveln och springa samtidigt.

Så nu är maratontightsen beställda och insprungna. I kompressionsmaterial till och med. Nog kan jag känna mig svullen i benen efter ett ordenligt löppass och inte vet jag om de nya tightsen hjälper, men de sitter skönt (och högt i midjan!) och håller in och upp.

Jag gillar.

Testar mig också fram med energibars, sportdryck och kolhydratgele. Något jag annars varit anti, men som jag inser behövs för att springa så pass långt.

Och vad har den sista bilden med löpning att göra, kan man undra?

Rätt mycket, faktiskt. I dag sprang jag mitt sista långa långpass innan maraton. Det är mindre än en månad kvar nu. Jag la upp passet lite annorlunda, men som vanligt klev jag upp innan halv sju för att äta frukost och låta den sjunka innan jag sprang ut vid nio.

I dag stoppade jag aldrig Runkeeper-appen som räknar sträcka och tid. När jag pausade för att äta och dricka så gick jag i rask takt istället för att stoppa tiden och stanna en stund. Tiden är mer rättvisande i dag och trots att jag nog sprang lika fort blev snittiden en annan. Men det är helt okej. Jag vill ju klara detta, inte springa på någon viss tid.

Mer energibars, och kolhydratgelen, gjorde sitt till. Och sällan har jag blivit så glad som när Siri mötte upp mig med mer dryck och cyklade med mig den sista halvtimmen. Hon peppade mig på ett fantastiskt sätt.

Så sprang jag 3 timmar och 20 minuter på raken.

Men den stora skillnaden infann sig efteråt. Jag återhämtade mig nämligen på direkten. Några minuters vila och vatten och sedan lunch.

Och tillbaka till bilden. Resten av dagen har jag ägnat åt trädgårdsarbete tillsammans med min fina man.

Det känns extra bra. Att jag faktiskt, och med glädje, orkade det.

Någonstans känns det som ett kvitto på att jag är på rätt spår.