Första i linne

* * *

Jag har sprungit två löpbandspass i veckan.

Ett snabbt, kort och ett med längre intervaller. Det senare var veckans längsta pass.

I dag var det dags för "långpass". Men det var enbart på en timme.

Efter en lång dag i solen knöt jag på mig springskorna och sprang ut för en timme med mig själv.

För första gången detta år kunde jag springa barärmad. Vilken frihetskänsla!

Och det var en sådan kick. Först kändes benen tunga, men så snart jag kom in i skogen flög jag fram. Jag kände mig så lycklig för skogen, för benen, för kvällssolen och försommaren.

En timme. Ouppvärmd från dörren, upp på Grisberget och den tuffa femkilometersslingan. Jag klämde även in en sväng i hästskobacken för att se vad kroppen gjorde med mjölksyran. Sedan vidare efter gångvägar. Efter mina sextio fria och lyckliga minuter visade Runkeeper-appen på fin tid.

Räknar jag om till vad jag springer milen på, gör jag den på 55 minuter. Inklusive uppvärmning och tuffa, sugande backar. Jag känner mig väldigt glad, för mig själv.

När jag kom hem tittade Siri konstigt på mig. I ett öga hade jag en död liten insekt och ur en näsborre hade jag snytit blod. Inte så tjusig, med andra ord.

Vet inte om jag känner av lite allergi, för jag har varit så täpp i näsan och irriterad i slemhinnorna.

Nåja. Lyckan kom inte med min mil-tid. Lyckan kom för att jag fick springa i skogen, med försommarsol mellan träden. För att jag kunde flyga nerför backarna i linne och för att jag i stunden kände mig så oändigt rik, fri och tacksam.

För mig själv. 

För allt runtomkring.