Min nacke

* * *

Det small ju till där i Thailand. Eller small till gjorde det inte. En morgon vaknade jag kort och gott med snudd-på-nackspärr.

Under förmiddagen insåg jag allt mer hur dåligt det var. Filtret som tar udden av det onda och värmen gjorde att jag ändå klarade mig rätt bra. Och en fantastisk massage gjorde att jag kunde njuta av dagarna som var kvar.

Men bra var det inte.

När vi kom hem var jag på en behandling. Det var en bra genomgång, som gjorde mig mindre vriden och mer rak.

Men redan där och då kände jag att ... nacken.

Vi kom överens om att det inte gick att göra mer den gången. Kroppen måste orka ta hand om alltet efteråt, går man för långt är risken att jag istället förvandlas till en krampboll. Och det är ju lite onödigt.

Det gick en dag eller två, sedan bokade jag in en ny tid.

Under den behandlingen var min massageterapeut (eller vad jag ska kalla honom, han jobbar inte med klassisk massage) helt tyst. I vanliga fall pratar han på rätt bra. Men han var koncentrerad och jag kände hur skicklig han var och hur mycket som lossnade.

Efteråt åkte jag hem. Tog värktabletter efter hans tips och drack vatten. Låg i sängen tills jag hämtade Siri på skolan och vilade vidare i soffan.

Men - det är fortfarande långt ifrån bra. Känner fortfarande en muskelknuta eller senknöl på sidan av halsen. Stramheten, huvudvärken. Och jag vet att det inte kommer att släppa av sig själv.

Och nu känner jag mig så less. Så ledsen och villrådig och något uppgiven. Och kostar, det gör det ju.

Det som är värst är känslorna. I vanliga fall känner jag knappt den malande huvudvärken, filtrerar bort, känner inte efter. Lever på. Men när det blir så här är det svårt att värja sig.

Det finns liksom inget "grundfel". "Bygg muskler", är det enda jag får höra. Och jag gjorde ju det. Jag byggde muskler och gick i mål med träningsprojektet precis innan resan (fast sista veckan blev inte genomförd på grund av magsjukorna).

Jag gillade att lyfta tungt, känna hur jag blev starkare. Men det ändrade inget i ryggen / nacken. Och det finns annat jag mår bättre av både själsligt och fysiskt att träna än ren styrketräning.

Bottnar om igen i att jag mår bra i livet. Med min familj, med mitt jobb, med hur jag lever i övrigt. Med relationer. Med hur jag äter och tränar.

Jag känner mig fri från etiketter och känner vad jag själv behöver. Jag har fått bra kvitton på mycket av det på sista tiden.

Men så kommer det ändå. Vad är jag som jag förtränger - vad är det som orsakar mina problem? Som om jag egentligen inte lever som jag säger att lever. Som att det till syvende och sist är mitt fel.

Gång på annan kommer jag runt det. Tänker att det inte alltid finns förklaringar. Att det är enklare att acceptera att det bara är.

Vissa dagar är det svårt.

(Men till helgen åker vi på resa med jobbet och det ser jag innerligt fram emot! Så helt igenom ledsen är jag inte - det vet ni va?)