Styrdans

Klacki-skorna ...

... och den vanliga looken.

* * *

Jag tycker att det är svårt att finna en bra romantisk komedi, både i bokform och i filmformat. 

Ofta blir det irriterande sliskigt (för mig), och då kan jag inte koppla av i romantiken utan störs av att det är spånigt. Ändå gillar jag romantik, om det är tillräckligt smart gjort. Om nu smart är rätt ord.

Vet att jag skrivit om det tidigare, men jag har inte direkt fantiserat om mitt eventuella bröllop genom livet (möjligtvis tänkte jag på min framtida brudklänning efter Guns N' Roses "November rain").

Jag kan inte minnas att jag varit den som önskat att en pojkvän skulle sända in kärleksord i tidningen till alla hjärtans dag.

Vid en del ömhetsbetygelser på sociala medier tänker jag att det bara inte ligger rätt hos mig.

Ibland ställer jag mig frågan vad romantik är för mig, eftersom jag får någon slags inre backa-reaktion av den traditionella betydelsen av romantik.

Kanske för att det känns klyschigt. Men tro mig, jag önskar många gånger att jag skulle uppskatta det fullt ut.

Flera gånger på sistone har manliga kollegor i min ålder skrivit både kärleksförklaringar och friat via tidningar till sina respektive. Och även om orden på det sättet de framförs inte är min-kopp-te tror jag verkligen att de har en större betydelse.

Jag tror att de säger något om en förändring, jag anser att de signalerar en helt annan form av respekt människor emellan än skämt om att kärringen-inte-ska-lämna-spisen. Såklart. Jag tror att det är en del av en utveckling, som är bra. Att stå upp för sina känslor, att visa att det är okej att prata, och skriva för den delen.

Men för att komma till orsaken till att jag tänker på detta just nu: I lördags var jag alltså på annan ort. Om kvällen hade jag klätt upp mig i en fin, draperad svart klänning, strumpbyxor och höga klackar. Jag hade fixat hår och smink och kände mig fin, på ett avslappnat sätt.

Vi dansade disco till ett liveband och hade kul ihop, vi kollegor.

Under en lugn låt blev jag uppbjuden till styrdans av en man ur ett annat sällskap, som också var på hotellet för att roa sig. Och jag blev förvånad över hur mycket jag uppskattade att bli behandlad ... som en kvinna?

Jag kände mig fin, jag blev sedd och uppbjuden på ett respektfullt sätt. Jag och han dansade en fin dans och han höll mig i handen och följde mig tillbaka. Tackade artigt för dansen. Mer än så var det inte.

Det handlade inte om attraktion, inte om något jag saknar i min egen relation. Men någonstans handlade det kanske om ... manligt och kvinnligt? Jag är inte på det klara med varför det stannade kvar hos mig, men det slog an en sträng just där och då. Det kändes ovant - kanske mest för att den typen av spel är inget jag någonsin fäst mig vid.

Det kändes i alla fall som att jag fick se en ny sida hos mig själv.