* * *
Lat kanske inte är riktigt rätt ord i träningssammanhang. Men i dag gjorde jag det bekvämt för mig och valde löpbandet för veckans långpass, som var en 'kortare' variant på 90 minuter. Passade också på att köra veckans styrketräning, då jag fått prioritera bort det tidigare.
Satsade på att hålla något högre fart - för att vara jag - när passet var lite kortare. Det gick rätt bra, kroppen svarade fint.
Vill inte dras med i fartsnack och tidsjakt, men samtidigt hålla koll på utveckling. Ibland är balansgången hårfin, inuti.
När jag kliver på löpbandet och slår igång musiken bygger jag ofta upp en mental miljö. Ursprungligen kommer det från spinningpassen back in the days. Då var det instruktören som målade upp en miljö som passade till musiken. Spöregniga bergsetapper, till exempel.
När jag jobbar framåt på löpbandet tar musiken och stämningen alltid mig till en grå motorväg. Det är lite uppförs och jag är på väg mot en lång biltunnel. Varför det blir så vet jag inte, men det känns lite tufft och hårt att springa där.
När jag skriver det här funderar jag på varför jag aldrig hamnar i sommaren med gröna fält och stigar omkring mig. Jag menar, jag älskar att springa så - och så ser det ju faktiskt ut här hemma under sommaren.
Men nej, det är mer tysk autobahn än svensk sommarskog i min hjärna tydligen.
Kanske har det att göra med att ett träningspass utfört i hällregn, liksom känns mer. Som höstruskiga dagar i elljusspåret när man liksom är lerig in mellan tårna. Det är lite härligt att få känna sig hård och tuff för en stund!
I dag har jag alltså sprungit i vägrenen på snabb bilväg. Jag har lite ont i utsidan av stortån, men tänker att den infektionen ska ge sig med lite försiktighet och vila.
Och snart är påsken här och jag ska få nöta långpass med en kär vän.
Det känns riktigt fint.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar