Springa vilse

* * *

Såhär såg det ut för några söndagar sedan. Två och en halv timme på löpband. Jag sprang och längtade ut i naturen, minns jag. Efter det långpasset stod vilovecka på programmet, endast ett löppass och några lättare jag-måste-röra-på-mig-styrkepass gjorde jag.

Veckan efter vilan sprang jag testlopp, förbättrade min tid på femton kilometer med kanske åtta minuter. Nu känns tiden mer rimlig. Inte snabb.

Rimlig.

Nu i helgen var det åter dags för långpass. Jag velade länge huruvida jag skulle göra mina etthundratjugo minuter på löpband eller utomhus.

Kände mig lite nervös för utespring.

Halka? Kan jag? Tänk om det känns helt uselt nu när jag skolat mig på maskin?

Men det blev ute. I det vita.

Sprang medvetet vilse. Fick kolla kartan i telefonen och njöt av monotona steg på skogsvägar. Det blev ett längre pass än vad jag räknat med. När mina två timmar hade gått var jag inte hemma, så det var bara att jogga på.

Lyssnade på Värvet-podden med Tilde de Paula Eby och inspirerades av hennes inställning till livet och andra människor. När jag känner mig irriterad och oförstående till andra människor skall jag tänka på henne.

I efterhand mätte jag distansen grovt. Hamnade på cirka två mil, på två och en halv-timmes jogg. Inte snabbt och det var inte meningen heller. Men häftigt är det, att kroppen orkar utan problem.

Sedan var det gott med minst en liter Ramlösa, ett skållhett bad och att gå och lägga sig med skönt värkande ben.

Sällan har jag sovit en sådan skön natt.