Kluven

För tillfället känns det som om bloggen går på sparlåga. Det blir mest bilder på Siri (som jag antar att många vill se), alla tankar jag har får jag vänta på att formuleras om till ord och meningar.

Jag känner mig kluven. Umeåflytten - hur det ska bli, vad vi ska packa, vad som ska ordnas - maler medvetet och omedvetet hela tiden. Vi har haft mycket gäster och ibland när jag längtar efter att vi bara ska få vara vår lilla familj för oss själva i lägenheten tänker jag på att jag om bara en liten tid kommer att sakna alla vänner och deras påhälsningar. Sedan är såklart tankarna hos Siri, vårt lilla badtroll, mest hela tiden. Hon är ju anledningen till att jag flyttar. För att vi ska få vara tillsammans.

Nåväl. Mer genomtänkta formuleringar följer när vi landat. Ni får hålla till godo med alla bebisbilder till dess.

Förtroligt samtal ...

... mellan Siri och Lille Skutt. Vad som sades dem emellan vet bara de två.

Pyret, två veckor

Fräsch men själlös

Jag har förvånat mig själv. Igår gick jag och la mig klockan tio. Frivilligt. Försöker hitta logiska förklaringar och fastnar för "anspänning".

Under gårdagen hade jag nämligen ensamt ansvar för båda våra tjejer i närmare tio timmar. Det gick jättebra, men det tillsammans med frysavfrostning tog kanske musten ur mig i alla fall.

Markus tillbringade dagen med att köra fram och tillbaka till Umeå och fixa lite med lägenheten. Den var okej städad och 90-tals fräsch men själlös - som vi hade förväntat oss. Fin tvätttuga (ovärderligt med tanke på att gårdagens nedkräknings- och bajskalas nästan fyllde en tvättmaskin med kläder och handdukar allena), plats för barnvagnen i hallen och plats för skötbord i toaletten.

Idag ska flyttkartonger inhandlas.

Leksaksprovare

Fönsterrenovering på hög höjd.

Hemi, en första klassens leksaksprovare. Här testar hon hållbarheten på Siris nya mjukisdjur som hon fått av familjen Lidström. Tilläggas bör att det fina mjukdjuret sekunden efter bilden tagits fått godkänt i testet och räddades undan ett hemskt hundgapsöde.

Hyllning till Epa-killen

Det är ofta ganska oberäkneliga saker som får mig att känna mig hemma.

På Källbogatan var det till exempel trubaduren i lägenheten under som plinkade Ledin-sånger på småtimmarna i fylleruset.

Här på Ankarskatavägen är det bland annat den nylackerade epan som dundrar förbi några gånger varje dag som får mig att känna mig hemma. Han som äger den måste vara i det närmaste döv, med tanke på hur hög musik han jämt spelar. En gång körde han förbi utan musik, då blev jag nästan orolig för att stereon gått sönder.

Nyss passerade han och jag la märke till att han har uppgraderat med päls runt rutorna som fladdrar i vinden när han kör med öppna rutor - och med blått ljus vid avgasröret som lyser vackert om kvällen.

Epa-killen, jag hoppas du bor kvar när vi återvänder. Men då kanske du har vanligt körkort?

Mormor och Siri

Min mamma har varit här idag och som synes trivs de tillsammans, Siri och hennes mormor.

Vi har också storfikat med Markus släkt här på Djupviken, sju sorter för att vara exakt. Att det var så rikligt var verkligen inte min förtjänst ...

Det har varit en jättefin dag och inte blir den sämre nu när jag ska lägga mig bredvid Siri i dubbelsängen och läsa lite i Stieg Larssons andra bok "Flickan som lekte med elden".

Sedan hoppas vi bara att familjen Lidström, som officiellt anländer till Piteå idag som nyblivna Pitebor förärar oss med ett besök.

Vilostunder och halvångest

Förutom några vilostunder har vi hunnit visa huset för två spekulanter idag. Men vad hemskt det är. Jag får ont i hjärtat av att tänka på att någon annan ska bo här. Och vem ska man välja? Hur ska man veta vem som kommer att ta hand om vårt älskade hus?

Vilostunder och halvångest. Så kan dagen sammanfattas.

Hemi bakar bullar

Stilla ro

Kväll på Djupviken, kväll över Piteå och över Sverige.
Luften ger äntligen svalka.
Tankarna är färdigtänkta för i dag.
Behovet av mat, sällskap, prat och nyheter är stillat.
Snart väntar sängen med min familj. Min fina familj.
Siri sover i sin spjälsäng nu. Men innan det är natt så hamnar hon mellan oss.
Hon är så ljuvlig att sova intill.

Tid som present

Nu har det gått en vecka sedan Siri gjorde oss sällskap. Jag är tio kilo lättare och får på mig mina gamla jeans vid det här laget, däremot blir jag fortare trött i kroppen på promenaderna nu än när jag var höggravid.

Siri har fått personnummer och vi har fixat och trixat med föräldrapenning, fönstermålning och annat.

Imorse klev Markus upp med lillan och lät mig sova själv i en och en halv timme extra. Han kom upp med Siri när hon ville äta och när vi gick ner en stund senare hade han dukat upp frukost åt mig. Sådana gester är bra mycket bättre än de flesta materiella presenter!

Sova middag

Skulle det alltid vara så här skönt att sova middag skulle jag inte vilja göra annat.

Tjusningen med kvartersbutik

Dagen flyter stilla på.

Vi fixar lite med husuthyrning, men en annons på Blocket verkar snart oundvikligt. Vi hade dock en spekulant på visning för någon dag sedan. Det är pappan till "pojkarna" som tagit över kvartersbutiken Ica Ankaret. Kvartersbutiker är verkligen oslagbart! Det är så trevligt att prata lite med personalen, som har koll på vem man är. Så i kassan på Ankaret trillade vi över denna pappa, som vi hoppas få som hyresgäst.

Just nu är familjens tre damer hos farmor på bullbak medan Markus och farfar är hemma hos oss och skrapar fönster.

När Siri kom

Under första delen av min graviditet kände jag mig påtvingad andra kvinnors förlossningsberättelser och upplevde att "alla" skulle berätta om ytterligheter. Men eftersom tiden gick blev jag allt mer intresserad av andras förlossningar. Ett sätt att ställa in sig på det som komma skulle, antar jag. Därför har jag med stort intresse läst andras förlossningsberättelser och vill nu dela med mig av min.

Så det här är berättelsen om när Siri föddes. Markus version kanske skiljer sig från min till viss del och säkert också versionen från de som jobbade på rum 2 söndagen den 13 augusti. Men det här är mina ord.

Strax efter åtta på morgonen var vi på plats i Sunderbyn för att göra en kontroll, eftersom jag då var i vecka 42+1. Jag var inställd på att få åka hem igen och bli igångsatt kanske på måndagen eller tisdagen. Grejorna hade vi med oss, men jag hade inte ens stängt fönstrena hemma.
Allt såg bra ut, men jag fick ändå veta att jag skulle bli igångsatt samma dag. Det kändes rätt skönt, även på ett sätt ville ge kroppen en eller två dagar till att komma igång. Men samtidigt var det bara gilla läget, Markus tyckte att det var en lättnad.

Först fick jag en bard-kateter som ska efterlikna barnets tryck mot utgången. Den drog en sjuksköterska i varje timme tills den kom ut. Under tiden läste vi, lyssnade på radio och åt lunch. 12.15 tog barnmorskan hål på hinnorna så att vattnet gick och efter det kände jag av lite värkar, men de var inte regelbundna och inte plågsamma. Jag stod i rummet och dansade till radiomusiken, men kunde inte röra mig så mycket med alla slangar. Det var något som jag tyckte var lite irriterande, att vara "fastkopplad" så att rörelsefriheten blev begränsad och det blev ett projekt bara att gå på toaletten.

13.40 kopplade barnmorskan värkstimulerande dropp och vid 14.30 hade jag riktiga värkar. Jag stod vid ett ståbord och andades och ett tag kändes det bra. Men sedan upplevde jag att jag inte fick vila något mellan värkarna, jag hade ont ont ont hela tiden. Då fick jag andas lustgas, men det var svårt att kapa topparna när värken satt i hela tiden. Istället blev jag bortdomnad och det var obehagligt. Jag hörde att folk frågade mig saker, men kunde inte svara.

17.40 var jag öppen 3-4 centimeter och barnmorskan frågade om jag ville ha ryggbedövning. Det ville jag. Narkosläkaren kom och jag minns att han hette Ivar och såg snäll ut. 18.01 fick jag ryggbedövningen och före halv sju var jag tillbaka på banan igen. Jag hade ont under värkarna, men fick vila mellan och kände att jag orkade kämpa och andas och göra jobbet som skulle göras, helt enkelt.
Det var också de mysigaste timmarna mellan halv sju och halv nio. Bara jag och Markus i rummet, en liten lampa tänd och en speciellt sorts koncentration. Jag fick lite klåda och frossa av bedövningen så Markus strök mig på ryggen och jag har nog aldrig känt mig så nära honom som just då. Det var en fin stund, en stund av ren kärlek.

19.15 var jag öppen nio centimeter.

Vid 20.30 kände jag krystvärkarna och barnmorskan sa att jag kunde ta i när jag ville. I mina papper står det att jag krystade aktivt från 20.45. När barnmorskan sa att hon skulle gå och göra i ordning armbanden till mig och bebisen tänkte jag "shit - är det så nära". Att krysta var roligt och häftigt, det var bara att göra som kroppen sa till en att göra.

Före förlossningen hade vi pratat om att Markus nog inte skulle vilja titta på huvudet om han blev tillfrågad, men när barnmorskan frågade om han ville se håret på bebisens huvud så tittade han. Jag kände på huvudet och det blev som en extra sporre. Sedan tyckte jag att jag krystade och krystade och inget hände. Och så plötsligt flög hon ut, hela bebisen. Då var klockan 21.15. Och sedan fick hon komma upp mellan mina bröst.

Det fanns inget behov av att räkna fingrar eller tår eller något annat. Tiden slutade att finnas och tankarna slutade att finnas. Jag bara var. Vi hade inte med oss filmkameran alls och jag är glad att vi inte filmade, det som hände finns bara bevarat i våra hjärtan och huvuden och för mig känns det att det är precis så det ska vara.

Så frågade barnmorskan om vi sett vilket kön det var och jag sa nej. Hon lyfte på bebisen och jag såg pungen, men ingen snopp. "Men det är ju en tjej" sa jag när det kopplade och när jag tittade på Markus så grät han. Världens finaste Markus. Åtta minuter senare kom moderkakan och efter det sydde barnmorskan mig. Efter det landade även jag i stundens storhet och grät lite.

Sedan umgicks vi med vår nya familjemedlem i två timmar innan vi gick över till bb.

Från jag fick ordentliga värkar till Siri var utanför min mage tog det ungefär sju timmar och det tyckte jag kändes jättebra, inte för långt så att man fick kämpa och kämpa och kämpa i all evinnerlighet och inte heller så fort att jag kände att jag inte hann med.

Jag tyckte det var roligt att föda barn, roligt att få göra jobbet. Stolt över min kropp, stolt när de två barnmorskorna som var med mig mest berömde mig i efterhand.

Vi var själva i rummet ganska mycket och det tyckte både jag och Markus var skönt. Barnmorskan var jättefin. Lugn, varm, enkel och respekterande är de ord jag finner. De gånger vi tänkte ringa efter henne så öppnade hon dörren till vårt rum, som om hon varje gång känt på sig att vi ville något. Vi kände oss helt trygga hela vägen, även om både jag och Markus tyckte att det var lite obehagligt den timmen jag hade så ont och andades lustgas.

Och så självklart allt har känts sedan dess. Himlen var molnig utanför bb-fönstret dagen därpå. Siri blev ett augustibarn, ett söndagsbarn. Född den 13, som sin mor. Ett lejon, som sin far.

Jag hoppas att vi får uppleva något liknande igen.

Pippi

Lugnet har sänkt sig över Ankarskatavägen. Vi har konstant umgåtts med vänner och släkt i flera dagar och det har varit jättemysigt, men nu på kvällskvisten längtade mina armar efter att få hålla i Siri. Jag tror att Markus armar kände likadant och nu sitter far och dotter tillsammans framför tv:n och ser "American Choppers" på Discovery.

På bilden sitter vi i bilen och väntar på att Hemis lekkompis Stella ska komma. Siri har på sig sin nya body som hon fått av Markus och hon ser ut som Pippi - världens tröttaste tjej.

Tre tjejer i en säng

Efter badet

Obligatoriska badbilderna

Till tonerna av jazzmusik a la Emma Nilsdotter tog Siri sitt första bad i dag. Farmor stod för tvättningen och pyret tyckte att det var härligt att bada. Att bli upptagen ur vattnet var desto tråkigare. Humlan passade på att ta sig en slurk av badvattnet.

Denna hand tillhör ...

... Siri Wiweca Gustafsson. Det är första gången jag skriver hennes namn. Hon ligger och sover på min arm nu.
Siri.
Vår dotter.

Tänk att livet kan vara så fantastiskt i all sin enkelhet. Eller så är det just enkelheten som är tjusningen med livet.

Vår dag

Jag kan börja med att svara på frågorna som alla har: ja vi har fått sova och ja hon äter bra. Hela familjen har sovit från halv tolv i går kväll till halv tio i morse, förutom en matpaus vid halv sex-snåret. Dagen har bjudit på en promenad till farmor med lunch, fika och middag. Även Jill och lilla Love kom och hälsade på.

Tre dagar gammal har vi också lämnat lillan till farmor och farfar medan vi åkte och köpte lite hundben till Humlan. På kvarten vi var borta passade hon på att bajsa två gånger. Så liten men redan så väluppfostrad!

Far och dotter

Premiär för en ny kärlek

Tänk att det var just hon som låg i min mage hela den här tiden.

Strax efter nio i söndags kväll anlände hon, 3 435 gram tung och 52 cm lång. Förlossningen känns som en fantastisk upplevelse och jag kan konstatera att de som valt barnmorskeyrket är one of their kind. Helt underbara människor. Mer om förlossningen när jag inte skriver med en bebis på ena armen.

Jag var jätteduktig, och Markus, som jag älskar ännu mer efter denna upplevelse, var jätteduktig - och så pyret såklart.

Hemi har välkomnat sin lillasyster med några nosningar och pussar. Att vi tillbringar en stor del av dagen ammandes i sängen tycker hon är rena himmelriket.

Tidig morgon

Det blir Sunderbyn i morgon vid åtta på morgonen för ny kontroll. Så nu blir det hundpromenad och tidig kväll.

Hör musik från Badhusparken och konstaterar att det är lördag. Vilken partypingla man är ...

Korvtjuven

I går hade Hemi en sådär dag (enligt oss). Hon tjuvåt en halvtinad falukorv hos farmor med tillhörande gladpack, hon skällde åt en pojke, rymde, tiggde och gick allmänt dåligt i koppel under kvällspromenaden.

Så i dag tar vi nya tag.

Ärlig uppdatering

Jo, allt var bra med oss. Mängden fostervatten, bebisens hjärtslag, mitt blodtryck - allt fick väl godkänt. Barnmorskorna tror att bebisen klamrar sig fast därinne enbart för att reta blivande farmor (deras arbetskollega).

På söndag upprepar vi samma procedur.

Det är svårt att sova om nätterna och jag vaknar hela tiden av att magen är tung och av att brösten känns som silikonisar. Dessutom kommer de mörka tankarna då. De som går igenom alla skämtsamma tips om hur jag ska göra för att starta förlossningen, som jag skrattar åt om dagarna men nästan kan gråta åt om nätterna för att jag då känner mig dålig och skuldbelagd. Tankarna om att det är något fel på bebisen som inte förstår att den ska komma ut.

Som tröstpresent med posten fick jag ett brev av arbetsförmedlingen där det står att jag är avaktualiserad eftersom jag tar ut föräldrapenning. Vilket jag inte gör och därför självklart inte meddelat dem. Och min arbetsförmedlare, tydligen den enda i världen som kan rätta till felet, han har semester ...

Planer

Vi gör en utflykt när vi ändå är på språng till Sunderbyn imorgon. I programmet står fika på ett sommarcafé vid namn Kolarens café i Karlsvik och ett besök i några av Luleås butiker. Genast känns morgondagen roligare.

Svartbygge i magen

Fredag klockan 8.30 ska vi vara i Sunderbyn för kontroll. Ser det bra ut så får vi väl återkomma för en till koll någon dag senare antar jag.

Från att ha varit redo känns det som att känslorna tillbakabildas på något sätt och det känns åter mer och mer overkligt att jag och Markus ska bli föräldrar. Dessutom gör det ont när bebisen rör sig och det är tröttsamt. Pyret verkar trivas så bra att den håller på att bygga ut ettan till en tvåa därinne. Men bygglov till något sådant har jag inte gett tillstånd till, måste vara ett svartbygge.

Lyckönskningar om smärta

Tre saker talar till min fördel. Det är fullmåne, jag har haft lite ont i magen i dag och svärfar tror att bebisen ska födas den tionde (som sin gammelfarmor).

Men det känns ändå rätt otroligt och jag är säker på att jag kommer att vakna imorgon och himlen kommer att vara lika jäkla blå som vanligt och det kommer inte att finnas några tecken på att bebisen vill komma ut och vara med oss.

Hanna gav mig dock den bästa av lyckönskningar när hon åkte hem efter ett EM-pass framför tv:n tidigare ikväll: Hoppas du får jävligt ont i natt!

Lista

Spännande saker att göra denna onsdag:

• boka tid på specmödra
• se reprisen av Nya Rum med Ernst
• gå på Nolia i hettan

Otroligt vackert

Vårt c-arbete, i publicerad form.

Vuxenpoäng

Jag är erkänt sugen på nya höstkläder, men jag har faktiskt funderat på att vara förnuftig i år. Istället för någon fin tröja eller kofta ska jag nog satsa på ett underställ, nya täckbyxor och handskar. Mer än lovligt tråkigt enligt mig, men samtidigt något man uppskattar varenda gång man ska ut med hunden.

Så imorgon - Nolia, here we come.

Blåbär

Naturen är en av få platser där jag trivs just nu. Därför begav jag och Humlan oss till Fårön idag för att plocka blåbär.

Temperatur i skuggan: 30 grader.
Resultat: Några deciliter blåbär, lite vildhallon, en rastad hund och en betydligt lugnare själ.

Mardrömmar

Det känns som om jag är fången i ett fängelse och fängelset är jag själv.

Vaknar svettig med domnade handleder, för när kroppen väl kommit till ro ligger jag så tungt att hela kroppsdelar somnar. Sedan drömmer jag. Mardrömmar. Om foster och hjärnor och gravidmagar som stelnat på kroppen.

Jag kämpar mig genom dagarna, känns det som. Bara kvällarna känns harmoniska.

När Hemi vaknar tror jag att vi ska åka och plocka blåbär.

Flickor på Fåröberget

Korvgrillning, kaffedrickning och chokladätning på Fåröbergets topp ikväll. Självklart passade hundtjejerna på att tigga, busa och skälla litegrann.

Ny hobby

Vi har vespat ihop två gånger tidigare, båda gångerna i Grekland för fem, sex år sedan. Så när vi lånade svärfars vespa och tog en repa igår kväll kändes det som vi var ungdomar på semester.

Härlig svalkning, trots att sitsen är lite trång med en gravidmage. Även idag har vi hunnit med en fläktande vända.

En räcka av dagar

Jag är övertygad om att de här vänta-dagarna kommer att flyta in i varandra i framtiden. Middagslurar, kompisträffar, kaffedrickning, små hundpromenader (fast i går besteg vi Fåröberget) och läsning. Det låter trevligt, men är lite frustrerande då man bara vill lära känna sin bebis. Det som stressar mig är att jag vet att Markus börjar om skolan på ett visst datum och innan dess ska vi packa, fixa med husuthyrning och flytta. Det skulle vara så skönt att hinna få en lugn tid hemma tillsammans före allt det. Men jag försöker påminna mig om att inte klaga, det här är en så begränsad period och vi ska vara glada för att vårt barn faktiskt finns till där i magen och sparkas och hickar och allt vad den gör.

I dag har några vänner som fick en son för inte allt för länge sedan varit förbi och hälsat på. Det var skönt att träffa dem, för hon vet vad det handlar om att överskrida beräknat datum med råge.

Snart är det sill och potatis på nedervåningen som gäller.

Ramlösa citrus

Det blir inget Luleåkalas för vår del. Inte för att någon bebis är på väg, utan för att det blir för dyrt. Med dubbla hyror och avgasystem som måste bytas på bilen får Hellacopters stryka på foten den här gången.

Istället lyxar vi till det med en Ramlösa citrus och en hyrfilm ...

Hellacopters ikväll

Dagen har hittills bestått av cykeltur till och från stan (har fyllt på förrådet av nässpray, gravt beroende som jag är), lek, kaffedrickning och glassätning i Badhusparken med Hanna, Molly, Mia, Markus och Hemi (den sistnämnda har badat i kanalen).

Och det ser ut att bli Luleå ikväll. Så nu är det väl bäst att ta en eftermiddagslur innan taccos-ätningen så man orkar med kvällens äventyr.

Shoppingtankar

Det känns som om vi lever i ett tomrum för tillfället. Vi väntar på någon utan att veta när den personen kommer och hur det kommer att bli. Jag har ju tidigare hyllat detta med att inte veta - och det gör jag fortfarande. Det är nyttigt att inte kunna styra allt själv, men det är också intressant att studera sig själv i den situationen. Min och Markus tid på heltid hemma tillsammans med bebisen krymper ju längre tiden går eftersom han börjar om skolan den 4 september. Det är frustrerande för mig, tänk om hon eller han var här nu, så att vi kunde lära känna varandra.

Rent egoistiskt har jag en bild i huvudet som jag längtar efter att få uppfylla. Enkel måhända, men ändock - jag vill ta en rask höstpromenad i min fina röda North Bend-huvtröja och ett par nya jeans.

Och ett gäng nya höstkläder vore inte helt fel. Har spanat in en Sessions-tröja som kommer senare i höst som jag längtar efter att slå klorna i.

Thailunch

Det känns som en ändlös räcka av morgnar när jag vaknat och tänkt: jaha, himlen är blå i dag med och jaha, ingen bebis i natt heller.

Sommar är underunderunderbart, men det är mysigt när man får börja tända lite lampor om kvällarna. Nu är det thailunch med tjejerna som gäller.

Den gyllene nyckeln

Först vill man att bebisen ska vara kvar i magen och vara kvar och växa sig färdig för omvärlden, sedan vänder det helt plötsligt och man vill inget hellre än att den ska komma ut.

Jag börjar känna mig dålig. Som att jag inte kan det magiska ordet, eller inte har förstått att jag måste leta reda på den gyllene nyckeln.

Bebisen trivs i magen. Nyss hade den hicka. Jag kan inte påstå att jag trivs lika bra med tillvaron just nu, men dagen har varit bra med våffelkalas med Hanna och Molly.

Blandad kompott

Det har varit en ganska jobbig dag idag. Ryggen börjar vara ganska trött och en låsning i nacken har gjort mig ledsen och less. Dessutom är det frustrerande att vara så trött och orörlig och ledig samtidigt som man bara går och väntar. Det känns som om man skulle kunna göra så mycket bättre saker med tiden.

Medans vi var på trevlig middag hos Sara och Mats och pojkarna kom Ikea-leveransen. Eller delar av den ska jag säga. Spjälsängen kom, men ingen madrass - så någon vidare användning av en säng utan madrass kommer vi väl inte att ha.

Nu är det tandborstning som gäller, enligt vissa utsagor ska vattnet gå om en halvtimme. Jag säger bara en sak: jag synar!

Planer

Vi jobbar efter hypotesen att vi inte kommer att kunna se Hellacopters på Luleåkalaset på fredag. Men om ingen bebis kommit så är det trevligt att ha något att se fram emot.

Men helst hoppas jag att vi ska ha annat för oss.

Tur i spel

På en ingivelse köpte jag en Triss i går när vi handlade till kalaset och gav till Markus.
Ibland har man tur!

Fikapass på sju timmar

Nu är kalasdagen slut. Fikagästerna har avlöst varandra sedan 14.30 och den sista åkte för tio minuter sedan. Så jag har alltså suttit på en stol och pratat och fikat i sju timmar. Markus har åkt iväg för att handla skräpmat åt oss, för ätit har vi ju inte gjort. Vill inte ens ha hamburgare, men det är väl bättre än ingenting.

Sedan blir det nog en hundpromenad för att få lite frisk luft. Och så sängen, eftersom jag inte hunnit med min middagslur i dag. Just nu lever jag som värsta pensionären: noga med att sova middag och den längsta promenaden sträcker sig ungefär två kvarter bort och hur jag ser ut när jag ska kliva upp ur sängen om morgnarna innan ryggen blivit varm ska vi inte tala om. Snacka om pensionärsliv-preview!

Magen i dag

Fikat är klart

Tårtan är dekorerad, kaffet bryggt, muffinsen upplagda. Nu väntar vi bara på gästerna.

Snapshot: mage

Födelsedagskalas

Checklista
Svullen näsa: Japp
Svullen överläpp: Yes
Svullna fötter: Visst
Vader som stockar: Jajjemän

Nu ska jag åka och handla och baka en tårta, för Mackan fyller 32!

Sommarens sista bröllopsfest

Nu är Emma Johansson istället Emma Mårtensson. Och sommarens sista bröllopsfest (för vår del) pågår fortfarande, men vi är redan hemma. Jag är på bättre humör i dag och hade tyckt det var kul att stanna ett tag till, men Hemi har varit ensam hemma i nästan sex timmar och det är smärtgränsen tycker vi.

Så nu blir det hundompyssling för hela slanten.

Dessutom är jag hyfsat less på kommentarer som vissa (män) verkar tycka det är så roligt att klämma ur sig:

• Har du prövat att hoppa upp och ner?! Kom igen nu. Hoppa då, så jag får se.
• Bastubad ska tydligen vara bra!
• Står du där och ska föda?
• Åk hem och testa färdknäppen (ha, ha, ha).
• Och så vidare, och så vidare ...

Det är skillnad på kön i den frågan. Ingen kvinna har uttryckt sig på liknande sätt.

Love

Tänk, nu har Jill och Johans bebis och Agnes lillebror kommit till världen.

Här kan ni spana in fina Love (eller Ove, som Agnes säger).

Hundkväll

Jag tror att Hemi var den i familjen som hade roligast i går.

Fem hundar att busa med.
Barn som höll chips i lagom hund-höjd.
Massor med sand att springa och ligga i.
Den där halva hamburgaren som någon hade "glömt" på en bänk.
Grannen som hade ytterdörren öppen och en massa kattmat i en skål i köket.

Klockan är snart tolv och Hemi ligger fortfarande kvar i dubbelsängen.

En annorlunda Mari

Jag har känt mig annorlunda i dag. Olik mig själv. Som att jag varit irriterad och samtidigt gråtmild hela dagen, inte så att jag har gråtit eller varit arg på någon. Men det är som sagt, annorlunda.

Vi är nu hemma efter bröllopsfesten. Det känns skönt. Jag känner mig väldigt osocial. Umgås gärna med de jag känner och vill mest ha Markus nära hela hela tiden, men orkade inte prata med alla okända på festen. Behovet att sluta sig i en bubbla och rikta fokus inåt känns allt mer.

Dagen BF

I dag är det dagen då Elisabeth som gjorde ultraljudet där någon gång i februari tror att vår bebis ska födas. Men bara fem procent av alla förlossningar sker på beräknat datum. Så vi får nog vackert fortsätta vänta.

I dag är det bröllopsfest i Kvarnbäcken som gäller. Och orkar vi så kanske vi lyssnar på Håkan Hellström utanför staketet till festivalen i natt.

Dryga tre kilo bebis

Ultraljudet var mer spännande i vecka 17 än vecka 40. Då kunde jag tänka att jag kanske inbillat mig att jag var gravid, men så är ju inte fallet längre. Dessutom såg man bebisen bättre när den var mindre.

Flödet i navelsträngen och mängden fostervatten var fint. Och bebisen väger cirka 3,2-3,3 kilo - helt okej. Det var lite mysigt att åka dit och kika in på pyret i magen.

Nu har vi hunnit dricka förmiddagskaffe och Markus är ute på promenad med Humlan. Jag ska åka ner på stan och strosa lite innan vi äter thai-lunch med mamma.

Det är helt okej att vara ledig, faktiskt!

Inga karuseller i år

Imorgon bitti blir det ultraljud.

Nu blir det dusch och sedan cyklar jag och Mackan ner en sväng på stan och kollar in Piteå dansar och ler. Min och Sannas årliga karuselltur som vi brukar göra på onsdagen blir det nog tyvärr inte så mycket av ... magen ryms väl inte innanför säkerhetsanordningarna.

Ultraljud

Stella anlände vid halv åtta imorse, så det har varit fullt ös sedan dess. Nu är det dags för lunch.

Har varit hos barnmorskan och allt var bra, förutom att magen inte växt något på tre gånger så jag måste fara på extra ultraljud. Jag är inte orolig - för bebisen lever ju, dessutom är det nog så att bebisen är så långt nersjunken att magen inte har växt fast bebisen blivit större.

Jag hade en ny barnmorska idag och jag önskar att jag fått ha henne hela tiden. Vissa människor tycker man så mycket om på en gång.

Cirkusartisteri

Hanna fyndade en bok på loppis som jag avverkade igår. "Att föda barn - hur det verkligen känns" heter den. Jag gillar att det är en massa olika kvinnor (och några män) som berättar sina förlossningsminnen.

Samtidigt är det en tidsresa med andra former av smärtlindring, vandringar till rökrummet mellan värkarna, dubbelsängar med kuddar i ett vilorum och trapetsringar att hänga i när krystvärkarna kom!

Visserligen drömde jag under en period av mitt liv om att bli cirkusartist och hade både trapets och ringar att svinga mig i. Men under en förlossning ... nja, skulle inte tro det.

Hundvakteri II

För övrigt avslutade Stella sin visit här med att pinka på köksgolvet. Gull-hund!

Storhandling och bb-väska

Tack för att lönen kommer imorgon. Har nu 14,76 på kontot. Det är sällan det är så knapert i slutet på månaden, men senast Markus fick några pengar var i slutet på maj och då betalar CSN ut typ 3 000 kronor in alles. Så pengarna är välkomna.

Storhandling, inköp av gräsfrön till det som ska bli gräsmatta och skurmedel till köksgolvet väntar.

För övrigt har det börja ringa här hemma nu. När man svarar väntar folk lite andäktig och säger bara "Hej ..." och då vet man vad telefoneraren vill. Nej, det är kav lugnt ännu. Ingen bebis på väg.

Dock har vi halvpackat bb-väskan nu.

Frukost med publik

men Hemi tycker fortfarande det är lite tidigt ...

Hundvakteri

Tjugo över sju i morse anlände hon. Stella, 6 månader.

Vi hade hunnit se morgon-tv, busa inomhus, vila, tigga, vara på promenad, busa ute och äta innan klockan tio. Vi kommer nog att ha två trötta damer innan dagen är slut (och två trötta hundskötare). Hemi är redan less på att Stella biter henne i frambenen med sina små valptänder.

Nu är det lunchdags och sedan kanske vi går och hälsar på svärmor.

Möhippa numero deux

Nu har vi haft möhippa för Emma. Solig dag med uppdrag, bubbelbad, mat och mys. Vi får se om vi är med på bröllopet nästa helg. Jag har mina aningar ... om att vi kommer att vara där, med barnet I magen fortfarande.

Det ska bli intressant att vara med på en borgelig vigsel, i rent studiesyfte. Och fint såklart, att få se Emma och Fredde gifta sig.

6 dagar kvar, om v 40

Barnets vikt ca 3,6 kg
Barnets längd ca 50 cm

Nu är du inne i den vecka då du förväntas föda, men i själva verket är det bara ca 5 procent av alla barn som föds på den beräknade nedkomstdagen. Du får räkna med plus/minus två veckor och de flesta föder efter det beräknade datumet.

Lite ful

Vaknar och och känner att ena foten är svullen. Och kanske är överläppen lite större än vanligt? Känner mig inte riktigt på topp denna lördag, men dagens aktiviteter utanför huset kommer nog att få upp humöret igen.

Vi ses ikväll.

Mat- och sovklockan Mari

Vilken semesterdag! Sov till halv tio, åt fil och frukt och polymasade (gjorde mest ingenting) till Markus vaknade vid elva. Låg och pratade med honom en stund innan vi båda somnade om till tolv.

Lunch med svärmor på Bryggargatans uteservering och sedan kaffe och fika hos mamma med både svärmor och svärfar innan vi åkte hem och jag sov middag.

Nu har Markus åkt till sin sista arbetsnatt denna sommar. Jag planerar att fördriva tiden med en stilla prommis med min halta hund (i dag har hon delvis hoppat på tre ben, gissa om det gör ont i mammahjärtat), lite yoga och så en alkoholfri raspberry daiquiri och min Stieg Larsson-bok.

Samma datum

Natten som var har min svärmor förlöst två bebisar som var beräknade att födas den 28 juli, samma dag som vår bebis.

Det närmar sig. Men här känns ingen förändring.

På väg hem i natten

Angående konserter: sist jag var på spelning (Lise och Gertrud) irriterade jag mig på kvinnan bredvid mig. Hon sjöng med, klappade och trummade i otakt och vid varje lugn låts början sa hon "Ååhhhh den häääär!".

Lise och Gertrud var vad jag skulle kalla en intim konsert med bara två röster och en cello där alla hostningar och viskningar hörs och där man stör och överröstar när man sjunger med. Jag hörde alltså min stolsgrannes röst mer än Lise ibland.

Nu stör jag mig lite lagom åt andra hållet. Hur kan man betala 350 spänn och sedan stå och snacka med sina polare med ryggen vänd mot scenen hela konserten? Well, på en spelning med ståplatser kan man i alla fall flytta på sig.

Ingen soldat

Omgiven och ensam på en livekonsert.
Det är då musiken känns som mest.

När Winnerbäck är riktigt bra är hela konserten som "Hugger i sten". En blandning mellan stök, tyngt och larm på ena sidan och det stillsamma, vackra på andra sidan. Kvällens två timmar är inte de bästa jag sett, men det var en fin högsommarspelning där solen sakta blir svalare. Där myggorna tar vid. Där himlen fortfarande är ljus vid midnatt.

Som Winnerbäck sa "Det är den ljustaste himmel vi spelar den sista låten under på vår turné."
Förövrigt har han riktigt snygga backdrops.

Och så "Ingen soldat". Och Idde Schultz och Anna Stadlings röster ...

Winnerbäck ikväll

Ikväll tar jag cykeln till badhusparken och ser Christian Kjellvander och Lars Winnerbäck tillsammans med nygifta paret Lidströms.

Markus missar Winnerbäck även denna sommar, han jobbar precis som förra året. Om jag bara kunnat byta med honom så skulle jag ha gjort det. Men nu kan jag inte tryckarkonsten, så jag får istället njuta i fulla drag.

3 nätter. Så länge har Markus kvar att jobba. Och absolut inga förvarningar om att bebisen är på väg. Vi får se vad en riktig konsert kan göra åt saken ...

Förändring

Ingen hundvakt = inget cafébesök. Istället hämtade mamma oss och vi spenderade kvällen där. Vi har fikat jordgubbar och kaka och kollat på barnkläder från när vi var små, vilket genererade en hel del skratt. När vi skulle åka hem ringde Markus och berättade att vi fått bilder på lägenheten i Umeå, så vi kollade tillsammans, jag, mamma och syrran. Det såg helt okej ut. Varken mer eller mindre.

Direkt jag kom hem öppnade jag mejlet med bilderna igen. Har suttit och scrollat upp och ner, ner och upp ... försöker se mig vid den där diskbänken, med bebisen i famnen tittandes ut från hörnfönstret ... och helt plötsligt känner jag mig ledsen.

Det är svårt att sätta ord på varför. Kanske blev det så verkligt. Att vi ska lämna vårt hus och vänner och släkt. Det är självvalt och jag tror fortfarande att det kommer att bli bra. Jag ångrar mig inte men känslan av förändring och något annat blev bara så övermäktig.

Grannar i Umeå

Syrran har tackat ja till en lägenhet på Gluntens väg 7. Vi ska bo på nr 13. Det känns bra, att ha syster så nära i Umeå.

Vi ska gå på café ikväll jag, syrran och mamma. Det var länge sedan vi träffades, så det ska bli fint. Bara jag hittar någon hundvakt till Slicky (Hemi). Medan tassarna läker kan vi inte lämna henne själv. När jag dessutom inte har någon bil på kvällarna ska hundvakten helst vilja komma hit och hämta och lämna henne dessutom. Inte helt lätt ...

Höstbarnet vaknar

Sitter på övervåningen och hör hur regnet studsar mot taket.

Det går inte att komma ifrån det. Jag är ett sant höstbarn.

Genast börjar det klia i fingrarna. Vill tända ljus och var är det där fina skimrande tyget jag skulle göra till halsband ... och kjolen jag skulle sy om till linne ... kanske blir det gjort idag.

Tränar på lugnet

Nu har två av våra bästa kompispar gift sig.
Det känns fint att ha fått vara delaktig.

Jag är nu helt ledig och ska bara känna lugnet. Har tränat med att lyssna på Sommar i P1. Bara lyssna, inte pyssla med något annat samtidigt. Det var svårt och jag är långt ifrån fullärd.

Nu ska jag rasta min halta vovve och sedan göra gravidyoga-dvd:n innan jag lägger mig och läser en bok.

Om vecka 39

Barnets vikt ca 3,5 kilo
Barnets längd ca 50 cm

Om mamman
Livmoderhalsen mognar för förlossningen. Livmodern tar nu upp all plats i bäckenet och en stor del av buken.
Förmodligen börjar din vikt plana ut och vissa kvinnor går till och med ned i vikt den sista veckan före förlossningen.

Om barnet
I lungorna ökar produktionen av ytaktivt medel ytterligare, samt lungmognaden. Navelsträngen är omkring 51cm lång och är ungefär lika lång som ditt barn från topp till tå.

Brudens blommor

Jag tar mig friheten att visa en del av brudens bukett, som jag och Sara (inte så mycket jag) fixat. Jag tycker att den blev väldigt fin.

Bara timmar kvar

Sista kvällen på jobbet på (om allt går som det ska) tio månader.

En sådan här dag när jag bara varit hemma före jobbet, tagit det lugnt och ätit bra så känns det faktiskt tråkigt att inte fortsätta. Det känns som om jag orkar, i alla fall vecka 39 ut.

Drar mig för att städa ur min hylla, rensa mejlen och göra lönerapporten. Det känns sorgligt.

Men av avskedsfikat återstår bara smulor. Det är bara någon timme kvar nu ...

Botad - med sömn

Back on track efter elva timmars sömn (endast avbruten av ett nattmål mjölk och flingor när Markus kom hem från jobbet). Ja, och sedan vaknade jag visst en gång i morse av att det blåste hemskt och bad Markus stänga fönstret. Javisst, sa han och stängde istället sovrumsdörren ...

Mötte "min frisörska" på väg till jobbet. Hon var ute och promenerade med sin sambo och deras jättenya bebis. De var så fina allihopa och jag blev så varm i hjärtat. Det går inte att låta bli att tänka - att snart är det kanske vi.

Det har ordnat sig, del I

En lägenhet mellan stan och universitetet, på Tunnelbacken, väntar på oss från den 1 augusti.

Tack för att det löste sig. Då har vi också lite tid i augusti att spela på med möbelfix och sådant.

Det är en tvåa på våning 1 (hiss finns), nyrenoverad med ljusa tapeter och öppen planlösning mellan vardagsrum och kök. Balkong i söderläge. Fräsch tvättstuga i källaren. Hyran är överkomlig och i den ingår också bilplats.
Efter helgen får vi se bilder på bostaden.

Det har ordnat sig, del II kommer när vi förhoppningsvis hyrt ut vårt hus.

Trött sömnig och matt

I dag känns det som att simma i sirap. Jag vet, det är en utnött liknelse men jag orkar inte hitta på något bättre.

Trött, trött, trött. Vill bara åka hem och sova i min säng. Eller okej, det skulle kunna få regna och vara kallt och Markus skulle elda i kaminen och jag skulle sova på soffan.

Tur att jag skrev klart morgondagens huvudartikel redan igår, för som det känns nu skulle vara svårt att få ihop en text.

Förövrigt har jag ringt på en lägenhet som vi så så så gärna vill hyra. Han skulle höra av sig ikväll, men det var sju som ringt före oss ... det skulle bara vara otroligt skönt att få bostadssituationen löst.

Jag hör att jag till och med andas sömnigt.

Tankar om att föda

Barnmorskan frågade mig om smärtlindring i dag. Sådär nu-ska-vi-prata-djupt-och-jag-ser-in-i-ditt-innersta.

Jag har läst mycket och funderat och pratat. Men jag kan inte skriva något förlossningsbrev. Direkt jag tittar på det förtryckta papperet slår det om i huvudet och jag får lust att skriva "ge den blivande pappan en pizzaslice varannan timme". Eller "pappan har lite lågt blodtryck, så se till att han dricker ordentligt och inte svimmar".

Jag är inte rädd för smärta, men hur ska jag veta vad jag orkar när jag aldrig fött barn förut? Jag kan definitivt tänka mig ryggbedövning, men låter hellre bli, till exempel. Jag känner mig öppen och hoppas att förlossningen ska ske i en dialog mellan mig och barnmorskan.
"Men" säger mvc-kvinnan i dag "du kan ju ha för ont för att prata."

Ja det kan jag. Men jag kan fortfarande inte bestämma smärtlindring nu. Markus vet ju vad jag tycker så han får väl hjälpa mig att föra min talan i så fall.

Jag tror på något sätt att vi är så kontrollerade i dagens samhälle så många har svårt att acceptera att inte veta vilket kön barnet har, när det ska komma, hur det ska komma, om det är friskt och så vidare. Jag tycker att det är skönt att inte veta. De problem som uppstår på vägen får vi väl lösa då, även om det så klart är bra att vara medveten om vad som kan hända.

Det kändes som barnmorskan tyckte att jag hade en nonchalant och omogen attityd. Men det handlar inte om det enligt mig.

Barnmorska och jobb

Besiktning hos barnmorskan med sammanfattning av graviditeten i dag. Ingrid var sjuk, så vi fick träffa en annan barnmorska. Det gick fint det med.

Bebisen är fixerad, hjärtljuden något lägre (132), magen har inte växt något (35 cm) och allt annat var som vanligt. Jag har gått upp tio kilo.

Det har varit en virrig dag, utan mellanlandningar. Men efter idag är det bara två arbetsdagar kvar.

Shit. Jag känner mig inte less. Jag kommer att sakna jobbet, tror jag.

Att klättra i stegar

Hör ni talas om
a) en höggravid inbrottstjuv
b) en mentalsjuk kvinna som klättrar i stegar på Djupviken ...

... så kan ni andas ut nu.
Det är mig det handlar om.

Upptäckte nämligen att jag var utelåst. Klockan tolv på natten. Cyklade hem och klättrade uppför brandstegen till den pyttelilla "balkongen" utanför sovrumsfönstret på andra våningen. Bad att avsatsen skulle hålla för en kvinna gravid i nionde månaden, fick upp vädringsspärren, drog upp persiennerna, flyttade blomman och fläkten - och klättrade in.

Vakthunden? Nej henne fick jag ropa på efter att jag öppnat sovrumsdörren. Hon var fortfarande kvar nere i hallen ...

Vart tog dagen vägen?

En blandning av fika, hundbus, mat, grus och jord, layout, intervjuer och jag vet inte vad.

Mest är det nog tankarna som är tjorviga.

Nu ska jag cykla hem till Humlan och landa.

Men innan jag somnar dröjer det nog, för när dagen varit virrig blir bebisen väldigt aktiv när jag väl lägger mig ner.

Bröllop i tankarna

I morgon lägger jag och Hanna sista handen vid bröllopets grafiska profil. Sedan är det klädseln kvar. Har inhandlat min outfit, den måste bara "justeras" litegrann. Okej då - jag måste sprätta upp linnet i sömmarna för att rymma magen.

Nu återstår den världsviktiga frågan - genomskinligt, svart eller mörkrött nagellack? Och når jag ner till tånaglarna, eller ska Markus sättas på målningsprov?

Att närma sig ett träd

Jag är så glad att jag läser Eva Dahlgrens "Hur man närmar sig ett träd" just nu, när luften svalkar och bär på regndroppar.

Hon hade bestämt sig för att resa i sin grå hatt och i det disiga solljuset som letar sig igenom det dammiga glastaket på Paddington Station var hon som hämtad ur ett sådant där svartvitt 40-talsfotografi som man kan köpa. De med de svarta ramarna. En kyss i Paris. New York-taxi i regn. Inglasat ögonblick av lycka och vemod. Hon är det vackraste jag vet.

Hannas dag i urval

Helgens eskapader

Just de här veckorna har jag tänkt på många gånger senaste halvåret. Sista tiden på jobbet, sista tiden med bebisen i magen, möhippan för Hanna, de tre bröllopen ...

Nu är jag där och det har gått så fort!

I går hade vi möhippa för Hanna (bilder kommer senare). Det var en dag med uppdrag, drejning, mat, wakeboardåkning (inte för mig), kaffe, sol, bad, bastu, jordgubbar och skratt. Och så lite drinkar till den blivande bruden såklart. Fantastisk dag, tyckte jag i alla fall!

Har badat fyra gånger i helgen och det har varit så skönt. I dag skedde doppet med vovvarna Hemi och Stella. Alltid kul att simma med hundarna, bara de håller klorna borta från en.

19 dagar kvar

Barnets vikt: ca 3,2 kg.

Om barnet och mamman
Barnet vikt ökar snabbt. Det kan växa med upp till 28 gram om dagen. Barnet rör sig mindre nu. De stora kroppsrörelser du kände tidigare är små stötar från fötter och knän.
Nytt fostervatten bildas var tredje timme. Det innebär att det inte är någon fara att det ska bli torrt i livmodern om fostervattnet skulle gå, däremot är det viktigt att det kontrolleras om så skulle vara fallet så att inte infektioner tränger in.

Det här med oro

Ibland vet man bara.

Jag minns senast jag visste, men valde att inte förstå.
Det var vinter och jag var på väg hem från mamma.
Jag minns vilken låt det var på radion.
Efteråt har jag raderat den från min mp3-spelare.

Jag visste att min morbror aldrig skulle överleva.
Att hans barn skulle få växa upp utan hans kramar.

Ibland tycker jag att jag blivit för bra på att skjuta upp oro.

Ibland förstår jag precis varför jag gör det.

Boendeproblem

Vi har just fått veta att vi inte kan hyra lägenheten som var vår säkerhet i Umeå. Eftersom hon som har förstahandskontraktet redan hyrt ut den en gång har hon tydligen förverkat sin rätt att hyra ut den igen.

Så nu står vi på ruta ett igen.

Ingen att hyra ut huset till och ingenstans att bo.
Men jag orkar inte bekymra mig. Det får lov att ordna sig.

Barnafödande och skrock

Min svärmor som är barnmorska har någon gång berättat för mig att när extra många mammor ringer till bb en natt brukar alltid någon av de som jobbar titta ut och konstatera: "Det är fullmåne."

Enligt almanackan här på jobbet är nästa fullmåne den 25 juli. Många frågar och det är omöjligt att inte börja spekulera. När kommer egentligen pyret?

I alla fall har vi bestämt att Markus har med sig mobilen på jobbet så att jag kan få tag i honom. Även om han inte hör att det ringer kan han ju kolla den då och då.

Kvällskonsert

Har varit på Lise och Gertrud-konsert.
Stå upp-humor blandat med Cornelis Vreeswijk.
Subtila, knäppa scen-gester blandat med en lång man i publiken som gråter till en Eva Dahlgren-text.

Tack vare ironin blir det aldrig för finstämt, trots att båda är skolade musiker med vackra vackra röster.
Men nej, jag är ledig nu. Jag ska inte skriva någon recension.

Hur som helst är det svårt att sätta ord på upplevelsen.
Men jag tyckte om det. Mycket.

Svalka

Det är första kvällen på länge som det är svalt inomhus. Och det är så gudomligt skönt.

Vi har spenderat dagen på Jonas och Anjas nyköpta ställe vid Långnäs. Som en blandning av hus och stuga med en massa uthus på gården och nära vattnet. Massor med plats för hundarna att springa lösa, utan en enda granne att förarga. Helt underbart.

Fikade eftermiddagsfika under björken och blev även inbjudna till middagen. Vad fantastiskt det är när ens vänner blir i alla fall något sånär bofasta i Piteå. När man har någonstans att åka och hälsa på.

Hundbad i Grönan

Allvarligt ... angelsounds

En gång sökte jag på nätet efter knasiga teknikprylar till husdjur (till ett reportage), men det jag hittade i dag slår det mesta.

Definitivt över listan "måste införskaffas" ... ehe.

Med Angelsounds ultraljudsutrustning kan man i hemmet lyssna till "underbara ljud från din bebis i magen i din egen hemmiljö. Med den medföljande kabeln kan du ansluta Angelsounds till din bandspelare och spela in hjärtslagen. Koppla den till din dator och spela in ljudet med ett ljudredigeringsprogram där du även kan se pulsslagen som ljudvågor. Spela in din bebis olika ljud, hjärtljud, hicka, sparkar mm."

Pris, endast runt tusenlappen.

Löneförhandling

Det var så enkelt att få den lön jag hade tänkt mig att jag känner mig lite snopen efter löneförhandlingen. Jag hann inte dra ett enda av mina argument.

Nåväl. Det blir bra ändå. Och en del retroaktivt.

Längtar efter Markus. I morgon är vi lediga tillsammans, då ska vi åka och hälsa på vänner som köpt hus! Och se fotboll.

Bludder

Var hos barnmorskan i torsdags. Bebisen är fixerad och allt annat var som förut. Det vill säga bra. När jag skulle åka sa barnmorskan till och med att det är väldigt sällan hon möter en kvinna som har en så bra graviditet, både fysiskt och psykiskt.

Det kändes först som att jag klarat av en bedrift, typ skrivit bra på en tenta men nu känner jag mer att jag haft väldigt tur. Samtidigt vet jag inte om jag är tillräckligt "förberedd". På att vi faktiskt ska bli föräldrar. Eftersom det har varit så okomplicerat har jag nästan kunnat ånga på som vanligt och kanske inte tagit mig tid för eftertanke. Jag vet inte.

Tisdag och onsdag är jag och Markus lediga tillsammans. Kanske vore det en bra idé att åka till stugan. För att hinna umgås. Hemma blir det alltid en massa fixande med huset och trädgården.

Nu har den lilla människan i mig hicka.

Vecka 37

Barnets vikt ca 3 kilo

Om barnet
Nu betraktas barnet som fullgånget och är redo för sin resa till livet utanför livmodern. Under graviditetens större del har barnet förlitat sig på dig för att slippa infektioner, men under tiden har hon eller han också byggt upp sitt eget immunsystem.

Om mamman
Får du värkar i denna vecka försöker man inte hindra förlossningen från att komma igång. Det finns forskning som tyder på att barnet själv producerar hormoner vilket signalerar att det är för trångt och det leder till start av värkar.

Till skroten med oss

Jag med mina svullna fötter och brända rygg som fortfarande smärtar.

Markus med munsår och allergi.

Hemi som fått en allergisk reaktion av ett knottbett så att det ser ut som hon har en golfboll modell större till mungipa.

Det är bara att köra hela familjen på skroten.