Förra veckan skrev jag en bra, substansfull krönika. I dag har jag skrivit ett lågvattenmärke. Men sådana måste också få förekomma. Glöm och gå vidare. Ibland får man göra just så.
Annars har det inte hänt så mycket. Jag har ramlat två gånger vid soptunnan. Tjoff och pladask och ont i ett knä. Jag har börjat skissa på inbjudningskorten till bröllopet.
Nu ska jag svara på ett mejl. Det var flera dagar sedan jag läste det, men orden i det har följt efter mig som en skugga. Det är tankar från en mamma. En mamma med ett sjukt barn. Som berättar om kamp för vårdnadsbidrag, splittrade familjer, sorg som tar sig olika uttryck. Såhär skriver hon "Vi är föräldrar med krossade hjärtan som kämpar för våra barn, men orken räcker inte hur länge som helst."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar