* * *
Jag gillar träningskläder från kedjorna. Prisvärda och hållbara. Men visst måste jag tillstå att jag kan uppskatta små detaljer på dyrare, mer välarbetade alternativ. Kari Traa-tightsen köpte jag på rea och förutom passformen så gillar jag verkligen materialet på insidan längst ner i bensluten, det som gör att byxorna inte irriterade åker upp när man springer.
Men. I veckans träningsreflektion tänkte jag backa bandet.
Så vi joggar baklänges till i tisdags. Första löppasset efter jag varit hos min muskelbehandlare. Jag var nervös. På riktigt nervös. Skulle det göra ont? Skulle jag i så fall kompensera på något annat ställe och få ont i förlängningen?
Det kändes riktigt läskigt. Men jag knöt på mig dojjorna och sprang. Tio minuters uppvärmning, följt av två minuters vila. Och sedan själva passet: 8 vändor av 3.30 minuters intervaller och 90 sekunders vila. Sedan tio minuters nedvarvning. Totalt 62 minuter.
Passet igenom kändes knät bra, men det är lätt att fastna i detaljer. Hur sätter jag i foten? Hur håller jag höften. Bestämde mig för att stabilisera höfterna och låta fötterna landa som de vill.
Men tankekrånglet tar inte slut. För när jag märker att knät fungerar jag kan inte bara glädjas åt det, för jag får sänka hastigheten på löpbandet.
Orkar helt enkelt inte springa lika fort som jag tänkt. Och det är så lätt att kliva av efteråt och känna sig halvmissnöjd, istället för att tänka på det som är bra - i längden. För att hela tiden bli snabbare är orimligt.
Det är att hantera allt detta, som är den riktiga prövningen.
2 kommentarer:
Oh ja, jag känner igen detta till 100%. Den mentala resan att lägga bort tidshetsen är tuff!! Jag fick precis göra som du när jag hade haft som mest besvär med mina benhinnor. Jag ändrade löpsteg, fick inte tryck ifrån, och istället lyfta knät mer rakt upp. Svårt - i början orkade jag bara springa 5 minuter. Och sen skulle jag sänka farten - från att ha börjat med uppvärmning på 10 och komfortlöpning på 12-13 - fick jag nu börja på 8 för att med tur ta mig upp till 10. Svårt, svårt - mest för huvudet. Har man alltid haft som mål att springa så fort som möjligt är det tufft att springa sakta. Jag kände en oerhörd stress över detta - länge.
Nu har jag vant mig. Jag har insett att det är bättre att jag orkar/kan springa länge än snabbt. Så fort jag höjer farten för mycket får jag ont. Jag kan inte springa intervaller alls - då tappar jag teknik och trycker ifrån i steget. Intervallerna kör jag istället på spinningcykel 1-2 dagar i veckan. Funkar helt ok.
Så intressant att läsa om din resa! Och jag instämmer verkligen, fascinerande (och jobbigt) att bara genom att byta löpsteg så orkar man typ ingenting. Och - vad snabbt du har sprungit. Imponerad. Men mest imponerad av din mentala inställning. Det gäller att hitta det som funkar.
Skicka en kommentar