För ögat 5 av 5 / Löftet

* * *

Linneorna hade blommat ut och låg som långa rankor kvar, härs och tvärs över mossan. Ju längre in i skogen Petter och Lotta gick, desto tätare med linnearankor blev det.

Där skogen var som tätast, och linnearankorna som flest, satt en man utanför en kolarkoja och sjöng och knäppte på gitarr.

När jag läser Mari Åbergs "Löftet" tänker jag på en av böckerna om Petter och Lotta. Jag minns hur innerligt jag tyckte om illustrationerna av just detta. Barnen som finner kolaren i den djupaste av skogar. Linnearankorna.

Och liksom pojken Göran i "Löftet" jobbade min egen morfar och kolade milor en gång i tiden. Det känns värdefullt, att genom litteraturen, få möta en del av det som var morfars verklighet som ung.

Jag tänker också en hel del på min barndoms älskade Kulla-Gulla när jag läser om hur Göran och hans syskon auktioneras ut när föräldrarna inte längre kan ta om hand.

Det finns mycket i "Löftet" som sätter klang i mig. Som väcker associationer. Och det är intressant läsning att få följa romanfiguren Görans uppväxt. Ibland blir språket kanske mer "redogörande" än "roman", men för mig var det en fin läsupplevelse.

>> Att ta värvning mitt under brinnande krig blir en utväg för sågverksarbetarsonen Göran att komma bort från den slitsamma uppväxten som utauktionerad arbetskraft. 

Göran anmäler sig som frivillig under Finska vinterkriget och blir spanare bakom fiendens linjer under långa och hårda år. <<