Mot 42 195 meter

* * *

Jag har läst en bok som handlar om livet mellan liven. Det är en amerikansk forskare som sysslar med regressionsterapi som studerat vad som händer med oss människor när vi inte lever på jorden.

För mig var det väldigt trösterik att läsa, hur osäker jag än kan känna mig på vad som händer efter livet på jorden ~ om nu något händer. Det som tilltalar mig är att boken bygger på en slags allomfattande godhet och den gör det lite lättare för mig att se på svårigheter när jag kan tänka vad behöver jag lära mig av det här.

Att läsa om själens liv mellan liven och reflektera blev en startgnista till min nya träningsutmaning.

Ungefär så här: Om vi i grunden är själar, ljusenergi, som gör tillfälliga besök i jordeliv är ju våra fysiska kroppar en så liten del av tillvaron i det långa loppet. Även om den fysiska kroppen ofta är en stor del av jordelivet på lika sätt. Både när det gäller njutning men också smärta, stelhet, sjukdom och missnöje.

Kanske är den fysiska kroppen temporär, och i så fall kan man väl passa på att använda den till kul saker medan man har chansen.

Och sedan är det ju så att jag drömt om att springa ett längre lopp. Mer specifikt. Jag har drömt om att springa ett maraton. Men det har funnits ett någon-gång med. Alltid. Någon-gång. Suddigt, i horisonten.

Jag har aldrig identifierat mig som en sportperson, även om jag nästan alltid har tränat. Det har varit simning och landsvägscykel och sedan ett gäng år med träning på gym med aerobic, body pump och spinning. Det har varit yoga och crossfit och styrketräning i olika faser och kombinationer.

Ändå gillar jag inte sport som i sportspegeln eller fotboll. Däremot lyssnar jag mer än gärna på längre intervjuer med personer som Yannick Tregaro eller Anna Haag och Emil Jönsson. Det där som ligger bakom prestationen, både mentalt och fysiskt.

Har många år tränat ensam till största delen. Behöver ingen träningskompis för att komma iväg. Gillar tvärtom enkelheten i att styra själv.

För mig är träning en ädelsten i grunden, även om inte alla pass lockar eller är jättekul.

Men nu kokar jag ner allt detta till att det faktiskt är dags att förverkliga nu.

Jag har längtat efter ett program, en plan, jag gillar det strikta i det. Så nu tänker jag ta den här fysiska kroppen och träna inför maraton sommaren 2016.

Det är riktigt läskigt att skriva det. Rädslan för att misslyckas.

Men jag är redo att satsa och jag känner mig glad, glad för utmaningen, glad för att jag väljer något kul mitt i jobbstormen omkring mig.

Så då var det sagt.

På en lite lång och krånglig väg. Men ändå.

Jag är inne på tredje veckan nu och har gjort flera reflektioner. Jag tänker att jag gör en slags uppdatering här varje söndag. Med tankar kring träningen och veckan som gått. 

Hoppas att ni vill följa med mig.