* * *
Både min sjukgymnast och ryggbehandlare är på varsin långresa i olika delar av världen. Sedan jag började springa mer intensivt har jag varit förhållandevis bra i ryggen, men jag vet med mig att jag lätt förtränger att jag blir sämre ... tills det är sämst.
Därför bokade jag en tid hos en för mig ny naprapat inför julhelgen. Sedan fick jag knivhugg i vänsterknät och var rätt glad för den kalendernoteringen.
Det var en intensiv timme med prat, övningar, bänkbehandling och hemläxa. Jag kände mig rätt omtumlad efteråt, men också glad för att det inte är löparknä. Det hade jag visserligen inte trott.
Min gamla slatterskada känns, men problemet kommer snarare från mage, ländrygg och höftböjare än från knät. En svag muskulatur djupt i bålen gör att min kropp kompenserar på andra ställen och därför blir insida lår överbelastat - därav knäproblemen. Men tack vare att jag har så pass mycket muskler krävdes det en mer intensiv löpträning för att problemet verkligen skulle märkas av.
Så nu har jag en handlingsplan med hemmaträning, stretchövningar och skobyte bland annat. De korta intensiva intervallpassen ska jag försöka springa, medan långpassen blir på crosstrainer för att avlasta.
Alltid bra det där, att ha en plan, så får vi se hur långt den håller.
2 kommentarer:
Inte samma sak, men jag slet mig ordentligt i handleden för åtta månader sedan och fick lägga om vissa övningar. Påfrestande för psyket framförallt. Men på väg mot målet dyker det alltid upp hinder som man måste hantera och lösa. Låter som om du har en bra plan och ett bra upplägg. Kämpa. Du vet, man ångrar aldrig ett pass.
Same same but different, egentligen. Skada som skada. Precis som du skriver mest påfrestande för psyket. Och att det hör till att finna lösningar istället för att ge upp, av det växer man också och hittar annat man kanske inte funnit annars. Stor kram och tack för julens finaste bild. I morgon tar jag ett pass - och jag vet redan nu att jag inte ångrar det.
Stor kram, vännen.
Skicka en kommentar