Hennes öga

* * *

Redan när Leslie var liten upptäckte vi att det
var något knas med hennes ena nosborre. Den var
ständigt torr och hon nyste ut stora, svarta snorkusar.

Efter ett gäng veterinärbesök konstaterades att problemet
härrör från hennes vänstra öga. Man kan tycka att Basset
hounds har hängiga och tårfyllda ögon. Och det har även Leslie.
På ena ögat. Det andra är torrt som fnöske. Därmed får inte
nosen fukt och ögat samlar på sig smuts och blir inflammerat.

När jag skrev sist pratade veterinären om att operera bort
problemögat. Hittills har vi klarat oss utan ingrepp,
tack vare en mångstegs-rutin varje dag.

Varje morgon tvättar jag ut ögat med destillerat vatten.
Sedan väntan tio minuter och en kortisondroppe. Så väntar
jag tio minuter till och droppar en tårstimulerande medicin.
Efter ytterligare tio minuter sätter vi en skyddande droppe
som ska hålla fukten inne.

Så tar vi nosen. Tvättar bort torkat "snor". Sprejar mjukgörande
olja i nosen, smörjer mjukgörande annan olja i nosmynningen
och kapslar in med en fet tass-salva.

På kvällen är det dags igen, men då är det enbart
ögontvätt och nosproceduren som upprepas.

Varje dag, månad in och månad ut och jag är såklart beredd
att kämpa hur länge som helst om det håller problemen i shack.

Leslie själv är inte överförtjust, men hon kommer när jag tar
fram sakerna och försöker aldrig vrida sig undan eller smita.
Hon liksom gillar läget, som med allt annat.

Rutinen har gjort att tecken på ögoninflammation kommer mer
sällan.Och när tecknen kommer, har jag medicin även för det.

Dessa handlingsplaner är trygga för mig,
som där ett tag nästan blev besatt på att utvärdera
hur hennes öga såg ut och om det var något på gång. 

Men när man säger godmorgon åt sin hund och
ena ögat bara är svullna, sprängröda hinnor och man inte
ens ser själva ögat så är det inte lätt att sluta oroa sig.

Men som sagt. En mångstegs-rutin håller
ögat och nosen, om inte bra, så okej.

Det lägger jag gärna min tid, och mina pengar, på.