Ryggkväll

* * *

Det kanske blir tjatigt, att förmedla vad löpningen betyder för mig. 

Bland sportdrycker och dämpade skor och solskensrundor ger 

träningen mig en känsla av att kunna lita på min kropp. Att den bär 

mig, att den är stark, att den orkar. Att allt som finns är positivt, 

i motsats till all värk i vardagen. 

På jobbet har jag en kollega med problem som liknar mina. 

Jag tänker på henne som min ryggsyster och när hon beskriver 

en detalj i värken eller andningen så vet jag exakt vad hon menar, 

och vice versa. Vi håller koll på varandras behandlingar och 

skriver ofta till varandra om kvällen, för att höra oss för hur det 

gick. Och även om grunden är tråkig, känns det fint att dela 

med någon som fullt ut förstår. Hur man mår. Hur det känns.

Tillbaka till löpningen. I dag har den alltså hjälpt mig på ytterligare 

ett sätt. Jag har varit på behandling hos min fina massage- och 

muskulerare. En ond fot som påminner lite svagt om droppfot var 

dagens nya utmaning, men annars var det som vanligt med kroppen.

Men. För mig. En stor skillnad. För jag kunde sammankoppla allt 

med löpningen. Ja, jag har ont i magen/höftböjarna, men det beror 

på alla mil jag sprungit. Bröstryggen gör ont, men det beror 

på att jag tränat hållningen för att kunna springa bättre.

Ja. Ni förstår. Istället för att jag (o)medvetet lägger fokus på att jag 

har ont, att jag är dålig och funderar över vad jag gör fel som får så 

här ont kunde jag leka elitmotionär och hitta naturliga förklaringar.

Ingen skillnad i behandlingen och ingen skillnad på kroppen 

efteråt. Men känslan känns mycket lättare att acceptera.

Och nu är det kväll. Jag har (såklart) tagit av mig bh:n för att 

varken axelband eller bandet runt kroppen ska trigga och förvärra. 

Myskläderna är på, håret är flätat. Alla deciliter med vatten efter 

behandlingen börjar vara i magen och nu är kvällen min att vila på.