* * *
I går kändes det orättvist.
Jag vaknade på Siris födelsedag och kände hur
det krampade ihop på höger sida av nacken. Jag vet inte
om det blir extra tungt för att jag mått betydligt bättre i ryggen
den här sommaren jämfört med förra. Kanske förväntar jag
mig på ett annat sätt att inte ha lika ont.
Men jag vaknade så.
Med ont som ger föraningar om nackspärr.
Efter två omgångar värktabletter och en yogarutin som kan
hjälpa ibland gick vi ut på hundpromenad. Rörelse värmer upp
kroppen och Siri tog kopplet för att jag skulle vara så fri som möjligt.
Det gör så ont i mig, inte bara i nacken, utan mer i själen,
när jag måste anpassa hela dagen efter smärtnivån.
Småkrampen som jag bara väntar ska hugga till.
Huvudvärken, tröttheten.
Jag avslutade dagen med mer värktabletter, Voltaren gel
och senare Capsica (som har bränt natten igenom) samt några
stretchövningar och jag känner hur jag a-v-s-k-y-r när smärtan
möblerar om mina dagar och styr dem in i minsta detalj.
Lägger mig med oro i magen.
Ska jag kunna kliva upp i morgon,
eller kommer det att vara bättre?
Det blev en fin födelsedag med ett mysigt kalas och
en rolig presentutmaning med rebusslut på kvällen.
Och jag vaknar med min 12-åring nära i dubbelsängen
dagen därpå. Hon har flytt från en geting i sitt rum och
andas regelbundet intill mig. Jag känner av nacken, snabb koll,
alltid det första jag omedvetet gör, men den är inte värre.
Den är inte värre
~ och jag har en jag älskar som nu är 12.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar